Maggio tar halvnya vägar
Publicerad 2025-10-03
ALBUM Veronica Maggio testar nya spännande sound men melodierna känns igen på mils avstånd.
Veronica Maggio
Sciura (disc 1)
EMI Sweden/Universal
POP ”Är det värt det?” kan vara tillvarons mest relevanta fråga.
Är det som du håller på med i olika delar av ditt liv verkligen värt tiden, energin och känslorna som du investerar? Skulle du kunna göra något helt annat istället?
Om fler orkade eller kanske snarare vågade konfrontera sig själva med den sortens spörsmål hyfsat regelbundet vore världen sannolikt en både bättre och lyckligare plats.
På den första halva av Veronica Maggios åttonde album ”Sciura” som släpps i dag (den andra kommer i mars) har hon sympatiskt nog en låt som heter just ”Är det värt det”.
I hennes fall handlar det, som så ofta, primärt om en relation men låten sätter ändå ganska mycket tonen för en sjuspårsplatta som präglas inte så lite av filosofiska tankar.
Maggio verkar ha kommit till en punkt där det är lätt att hamna några år efter 40, när en del mål och drömmar är nådda och uppfyllda, och behov uppstår efter en ny riktning.
Inför singeln ”Inte bra i grupp” i våras pratade hon om att hon började känna sig fången i den svenskpop som hon själv varit med och format mer än de flesta de senaste 20 åren.
Så i ett försök att hitta framåt både i livet och musiken flyttade hon till Italien. Och kom upp med låtar som rent soundmässigt hör till det djärvaste och ruffigaste hon hittills har fått till.
Främst tittar hon och producenterna August Vinberg, Richard Andersson och Johannes Henriksson bakåt, till blandade sorters 90- och 00-tal, från All Saints till The Strokes och från triphop till electroclash. Vävar av lika distad som drömsk elektronik ramar in låtarna. Trummorna är live och på gitarr återfinns den i Maggio-sammanhang oväntade Reine Fiske, känd från Dungen men även från inhopp hos Tame Impala och Travis Scott.
Det känns givetvis uppfriskande men sångmelodierna är emellertid till stor del alltjämt igenkännbara på flera mils avstånd som Maggio, vilket gör att det här gissningsvis upplevs som en betydligt större förändring för artisten än hennes publik.
”Sciura” är dock en rätt fin samling nya Maggio-låtar.
I det korta introspåret ”Mount Doom” kastar hon sin ring i den Tolkien-bekanta vulkanen med samma namn. I ”Level up” använder hon metaforer från tv-spelet ”Halo” för att fånga känslan av tillvaron. ”Vroom” är en elektronisk r’n’b-ballad med småunderhållande erotiska metaforer från motorvärlden. Den ännu mer elektroniska ”Hämta mer” en suggestiv existentiell kris i slutet av klubbkvällen.
Med avslutande balladen ”Backspegeln” deklarerar hon över överstyrda beats och bitterljuva stråkar från längesen att hon är ”klar med terapi” och att ”framtiden är fri”.
Och möjligen är det här främst den sortens skiva som Veronica Maggio behövde göra, för att kunna se klarare framåt.
Kanske blir även intentionerna tydligare när resten av låtarna släpps i vår. Än så länge känns ”Sciura” lite halv på det sätt som halva skivor ofta gör, som en samling spännande idéer snarare än en verkligt helgjuten popupplevelse.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik