Spellista: Här är de tuffaste och bästa låtarna från januari

Publicerad:
Uppdaterad:
Varför så trumpna, Malakhim? Mattakhim Kling ger ju er två tummar upp.
Foto: PRESSBILD
Varför så trumpna, Malakhim? Mattakhim Kling ger ju er två tummar upp.

MUSIK

SPELLISTA Grattis till ett nytt och härligt 2021.

Att musikåret börjar så här starkt krattar manegen för en svettig stund när allt sedermera ska sammanfattas om elva månader.

Kanske för tidigt att säga – det spelar ingen roll – men i spellistan nedan hittar du några kandidater till topplatserna redan nu.

Att göra tvärsäkra prognoser över var vi kommer att befinna oss om sisådär 330 dagar är naturligtvis vanskligt. Snurra bara tillbaka minnet ungefär ett år, till de första flämtande andetagen av 2020, och inse att sådana kan förändras snabbare än en nysning i Wuhan.

Om vi i slutet av detta år kommer att prata om covid-19, nedstängningar, restriktioner och sars-cov2 i imperfekt återstår att se. Förhoppningsvis lever vi alla då och kan utvärdera och summera, så som hör ännu ett varv runt solen till, men om det nynya normala kommer ha någon slags likhet med det gamla – det återstår att se. Bollen är rund, det är inte slut förrän den feta damen, allt kan hända i tennis och så vidare.


Ta därför påståendena i ingressen här ovan med en nypa salt. Eller, förresten, ös upp hela karet medan du ändå är igång. Det finns alla förutsättningar i världen för att mycket ska vändas upp och ner även framöver, och då kanske musik som har några månader på nacken känns hopplöst daterad och förbi.

Jag tvivlar emellertid på det. För redan under de nyss passerade första 31 dagarna har Musiksverige spänt bringan och skjutit ut mörk metal av absoluta toppklass, och det utan att någon av de inblandade grupperna egentligen låter lika.

Lite löst kanske det går att säga att fullängdsdebuterande Malakhim och avsevärt mer etablerade Tribulation hämtar livsnerv från en liknande källa. Lite som att krusbär och jordgubbar lever och frodas i samma mull, men för den del inte liknar varandra speciellt mycket.

De förstnämnda, som smällde av ”Theion” blott åtta dagar in på det nya året, sätter exempelvis bevarande och förfinande före ren innovation på förstlingsverket. Stadigt rotade i den svenska black metal-tradtionen går det att höra tydliga drag av såväl Watain runt ”Sworn to the dark” som tidiga Marduk bland de åtta kompositionerna, även om Västerbottenkvintetten ofta drar iväg åt dödshållet i stil med Necrophobic eller Vampire. Med andra ord får hjulet rulla på snarare än kompliceras och omvärderas. Men då allt görs med sån här fingertoppskänsla och låtskrivande i toppklass kommer eventuell hunger efter pionjäranda och upptäckarlusta på skam. Den kylslagna känslan i exempelvis ”His voiceless wisper” eller ”Merciless angel of pestilence” är en perfekt tonsättning av frostnupna kinder och bortdomnade fingrar.


Om det må låta säkert och försiktigt så gör det Arvikagrundade Tribulation tvärtom. Dess femte exposé i fullängdsform, den redan tidigare här i Aftonbladet hyllade ”Where the gloom becomes sound”, är snarare en vådlig piruett på slak lina. Renons på begränsningar och hämmade förutsättningar tar bandet farväl från gitarristen och låtskrivaren Jonathan Hultén genom att kasta sig mellan Ozzy Osbourne-minnande riff à la ”Bark at the moon” (”Funeral pyre”) och ordlös dramatik (”Lethe”) med en lätthet som känns nästan provocerande avslappnad.

I den storslagna inledningen ”In rememberance” väser Johannes Andersson ”I remember now” i en snygg passning till Queensrÿches mästerliga ”Operation: Mindcrime”, i ”Daughter of the djinn” slingrar sig de aviga gitarrslingorna likt ormar medan Oscar Leander driver den storslagna ”Leviathans” framför sig med envishet och precision.

Med tanke på att ensemblen stadigt växt till sig och utvecklats sedan den lovande men aningen fyrkantiga dödsmetallsmockan ”The horror” (2009) är det svindlande att tänka hur mycket som krävs för att hålla formkurvan stadigt pekande uppåt även i framtiden. Men, ändå. Det behövs inte. ”Where the gloom becomes sound” ligger på en toppnivå som är få förunnad. Det räcker bra så.


Är sådana tongångar inte din melodi? Det må vara hänt. Jag förlåter och erbjuder i stället desto sötare praliner från exempelvis Creye och WET. För muntert? Låt då Eyehategod eller Gatecreeper skicka mungiporna ned till midjenivå. För sävligt och tempofattigt? Misströsta inte, det tar Incarceration och Enforced hand om. Aldrig hört talas om dem? Då lovar jag att Evergrey, August Burns Red, Bloodbound, Bad Religion, Rob Zombie, Asphyx, Amorphis och Michael Shenker Group är desto mer välbekanta.

De får alla rum i januariblandningen. Plocka och ta av det som faller i smaken, och lämna resten åt de som känner sig mer lockade därav.

Som alltid – spela högt eller låt bli.


LYSSNA PÅ SPELLISTAN HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

Publicerad:

LÄS VIDARE

ÄMNEN I ARTIKELN