Kings Of Convenience överlever decennierna

Publicerad 2021-06-18

Eirik Glambek Bøe och Erlend Øye. 20 år efter debuten, 12 år sedan sist.

ALBUM Med rötterna i brasiliansk musik och 60-talets folkpop fortsätter Kings Of Convenience att renodla sin kärt snäva pop.

”Peace or love” är mjuk och följsam som junivinden i ett kornfält.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Kings Of Convenience
Peace or love
EMI/Universal

POP ”Quiet is the new loud”, Kings Of Conveniences 20-årsjubilerande debut, namngav en försiktig revolution av pop. Vid sidan av duon från norska Bergen var England, mer specifikt Manchester, central för denna. Akter som Badly Drawn Boy, Alfie och Turin Brakes stod för en vänlig folkpop, ett mjukt motstånd mot rådande konsensus: The Strokes rockiga attityd och Coldplays arenapianon. Enklare: Kings Of Convenience gjorde den perfekta musiken att bada badkar till ensam i en torftig andrahandsetta.

Det borde kanske ha slutat där, men sanningen är att jag återvänt till Kings Of Convenience nästan orimligt ofta. Liknelsen är sliten, men Eirik Glambek Bøes och Erlend Øyes musik har verkligen åldrats som ett vin. En smula för enkel och uppenbar vid första anblick har deras snävt naivistiska formel polerats till fulländning. ”Two soft voices, blended in perfection”, som de sjöng på andra albumet ”Riot on an empty street”. 2009 kom det tredje, ”Declaration of dependence”, men sedan blev det tyst på riktigt.

Øye bildade diverse band, dj:ade och flyttade till Sicilien. Bøe bosatte sig i Bergen och skaffade en högskoleexamen och tre barn. Tolv år senare återvänder vännerna under den förträffliga titeln ”Peace or love”.

Albumet påbörjades för ett halvt decennium sedan i Santiago, Chile, och prooduktionen har sedan pågått i fem år och fem städer. Livet verkar ständigt ha kommit mellan. Gästande Feist ska ha blåst liv i projektet men någonting säger mig att tiden behövts och gjort musiken gott.

För ”Peace or love” handlar mer än någonting om hantverk. Med rötterna i brasiliansk musik och 60-talets folkpop låter fjärde skivan nästan kirurgiskt lik gruppens tidigare, men perspektivet är annorlunda: två unga män som sökte sin plats i tillvaron har växt till någonting mer metaforiskt, moget.

Musiken är mjuk och följsam som junivinden i ett kornfält. Det finns ett tyst kontrakt mellan artist och publik: vi litar på att du lyssnar, även om vi viskar. Texterna har en sällsamt ödmjuk ton. Små knäpp läcker in och skapar känslan av att sitta i en norsk hytta. Gitarrerna svärmar runt rösterna, stråkar kommer på oväntat besök.

Man kan, förenklat, säga att musiken vilar på två enskilda referenser: João Gilberto och Simon & Garfunkel. De ”rivigare” spåren (som singlarna ”Rocky trail” och ”Fever”) lutar sig mot den första, de lugnare (de flesta andra) mot de senare. Allra finast är ”Ask for help”, ett litet manifest som värnar om det ack så bortglömda begreppet ”tillsammans”.
BÄSTA SPÅR: ”Ask for help”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik