”Jag visste inte att lycklig kärlek i vuxen ålder fanns”

Frida Hyvönen om nya skivan, psykoanalys, att ”mata” sin scenpersonlighet och att känna sig som 14 igen med sambon och kollegan Christian Kjellvander

Publicerad:
Frida Hyvönen gick i terapi fyra till fem gånger i veckan under ett helt år men tvingades sluta för att hinna jobba. ”Det var ett ganska tråkigt beslut, men det där bejakandet av djupdyket hade jag stor användning av i skrivprocessen.”
Foto: Jimmy Wixtröm
Frida Hyvönen gick i terapi fyra till fem gånger i veckan under ett helt år men tvingades sluta för att hinna jobba. ”Det var ett ganska tråkigt beslut, men det där bejakandet av djupdyket hade jag stor användning av i skrivprocessen.”

MUSIK

Frida Hyvönen återvänder till engelskan på nya albumet ”Dream of independence” men är precis lika personlig och nyfiken på de stora frågorna som alltid.

Dessutom har hon funnit kärleken som hon nästan hade slutat tro på, i artistkollegan Christian Kjellvander.

– Att lycklig kärlek i vuxen ålder finns, det visste jag inte. Jag trodde att antingen händer det ganska tidigt eller så händer det aldrig.

Det är nu 16 år sedan Frida Hyvönen skivdebuterade med det minst sagt hyllade albumet ”Until death comes”. Med sina knivskarpa, orädda och på samma gång mörkt omtumlande och dråpliga berättelser om tillvaron och relationerna över enkla, självklara pianomelodier skaffade hon sig snabbt en trogen publik både i Sverige och utomlands. Via ytterligare fyra album bara växte den och blev än mer hängiven.

På det femte, fyra år gamla ”Kvinnor och barn”, bytte hon för första gången till svenska och lyckades i några halsbrytande starka separationsdramer komma åt fler smärtpunkter än någonsin, vilket förärade henne grammisar både som årets textförfattare och årets kompositör.

”Grammis är inte huvudsaken”

Att fortsätta på det framgångsspåret hade förmodligen varit lockande för många men på nya albumet ”Dream of independence” sjunger Frida Hyvönen åter på engelska, för det var dit de nya låtarna drog henne.

– Jag har gjort ganska många val som har lett till att jag blivit mindre känd än jag skulle kunna vara. Det hade väl absolut kunnat vara bra att spinna på den svenska tråden men vad ska det leda till, ännu en grammis? Det är självklart kul men det är inte huvudsaken.

Frida sitter vid en flygel i Benny Anderssons studio Riksmixningsverket på Skeppsholmen i Stockholm, där nya albumet är inspelat, men vi pratar av diverse pandemipraktiska skäl över Zoom.

”Dream of independence” är en skiva med oberoende, frihet och flock som ganska tydliga teman. Men under de elva låtarna hinner hon med nästan alla de riktigt stora delarna av livet: barndom, kärlek, sex, föräldraskap, klimakterium, åldrande och död.

– Jag ville att det skulle vara ett ganska direkt album. Lite oförställt utifrån de saker som jag har funderat på de senaste åren. Förra skivan släpade så jäkla mycket att det som den berörde redan var lite överspelat för mig när jag började turnera med den. Så nu hade jag en önskan om att skriva snabbare.

Foto: Jimmy Wixtröm
Låten ”Abyss at bay” inspirerades av perioden när Frida Hyvönen ammade sin dotter. ”Man får ett nytt förhållande till tiden och döden när man får barn.”

Albumet började emellertid på terapisoffan, då hon efter att hon hade slutat turnera med förra albumet hamnade i en period av osäkerhet.

– Jag fick en stark känsla av att jag skriver och skriver men vet inte vem som är avsändaren. Jag måste försöka nysta i det och vad gör man då? Kanske psykoanalys. Så det blev det, fyra-fem gånger i veckan under ett år. Men till slut märkte jag att jag inte hann jobba och blev tvungen att sluta. Det var ett ganska tråkigt beslut, för det var oerhört intressant. Men det där bejakandet av djupdyket hade jag stor användning av i skrivprocessen.

Klimakterielåt

Som så ofta hittar Frida ämnen som inte många andra skulle komma på att göra poplåtar om. ”New vision” avhandlar till exempel klimakteriet.

– Den utspelar sig innan förklimakteriet egentligen, och handlar om den där tanken som jag tror att väldigt många har,”the last egg might soon fall asleep in my body”. Vad är det som händer sedan? Kommer jag att förvandlas? Jag tyckte att det var jätteintressant. Det finns nog en hel skiva där egentligen.

I dag är scenpersonen mycket mindre blyg än jag är som privatperson. Arbetsupplägget har blivit ”fan, jag måste mata henne med något tillräckligt bra så att hon inte blir arg.”

Idén till ”Abyss at bay” föddes, vad jag förstår, när du ammade din dotter. Det har inte skrivits överdrivet många låtar om det heller.

– Man får ett nytt förhållande till tiden och döden när man får barn. Jag minns att jag först bara kände att det här är ju outhärdligt, jag är helt ansatt av total kärlek och varje sekund finns det nu en risk att detta tas ifrån mig. Hon får ju inte dö! Den aspekten av att bli förälder tar ett tag innan man vänjer sig vid, den var så jäkla spirituellt unik.

Träffades av Amors pilar

I ”Amors förkastliga pilar” på förra albumet sjöng Frida ”Om jag mot förmodan blir kär igen/då ska jag inte agera/Bara andas väldigt lugnt/och låta det passera.” Men på Lollapalooza-festivalen i Stockholm för två år sedan sprack den möjligen inte helt allvarligt menade ambitionen totalt.

Frida sprang på artistkollegan Christian Kjellvander i vimlet och de två sångarna och låtskrivarna har varit ett par sedan dess. Mötet känns närmast dokumentärt skildrat i nya låten ”14 at 41”.

– Rakt av är det faktiskt inte, den är ganska omskriven. Men jag tyckte om ämnet, att känna sig som 14 när man är 41. Att lycklig kärlek i vuxen ålder finns, det visste jag inte. Jag trodde att antingen skulle det hända ganska tidigt eller så händer det aldrig.
Vad är det du gillar med Christian?

– Han är en väldigt varm, levande och spirituell person. Vi har så jävla kul jämt. Och han är en väldigt bra flockperson. Jag har delad vårdnad och har alltid haft en strävan efter att få ihop mitt konstnärsliv och mitt barnliv. Där har jag lärt mig så otroligt mycket av Christian.

Foto: Jimmy Wixtröm
På nya albumet är Frida Hyvönen precis lika personlig som på de tidigare. ”I den optimala världen skulle jag slippa vara den som har berättat något som är inspirerat av mitt eget liv. Det är också ett straff som jag själv får.”

Frida Hyvönens texter tolkas ofta som att de är väldigt självbiografiska, även om artisten själv brukar säga att de inte riktigt är det. Icke desto mindre hämtar hon mycket från sin egen och sina vänners tillvaro och är svårslagen på att fånga situationer från udda vinklar, inte alltid smickrande för de medverkande.
Är det viktigt att vara konsekvensneutral i sin konst? Att inte tänka så mycket på de inblandades eventuella reaktioner om du känner att det kan bli en bra låt?

– I den optimala världen skulle jag slippa vara den som har berättat något som är inspirerat av mitt eget liv. Det är också ett straff som jag själv får. Men musikens stora funktion är att man ska kunna spegla sig i den, att få tröst och inspiration. Och där har man något slags ansvar som avsändare, det måste bottna i hur saker fungerar i den verkliga världen. Men det är självklart att jag har en handfull nidlåtar också som jag är för godhjärtad för att någonsin spela in på skiva (skratt).

”Framkallas när hon går på scen”

Hur ser din drivkraft ut så här 16 år in i skivkarriären? Har den ändrat sig på något vis?

– Min drivkraft är väldigt mycket att jag tävlar mot mig själv. Jag vill bli bättre på att förstå och kunna uttrycka saker. Jag har också fortfarande en drivkraft att utveckla scenpersonen. I dag är hon mycket mindre blyg än jag är som privatperson. Arbetsupplägget har blivit ”fan, jag måste mata henne med något tillräckligt bra så att hon inte blir arg” (skratt). Hon måste få scenkläder som hon känner är intressanta och ett mellansnack som är jävligt substantiellt. Jag är liksom en slav till den där artisten.
Spännande.

– Ja, och det är väl också ett sätt att göra det roligt. Den där scenpersonen tar jag inte riktigt ansvar för utan hon framkallas när hon kliver upp på scenen. Och hon tar för sig och breder ut sig på ett sätt som ingen vettig människa skulle göra privat (skratt).


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


Fyra bilder ur karriären

Foto: ANNA DIEHL

Dansföreställningen ”Pudel” 2006
”Jag skrev och framförde musiken till en föreställning som koreografen Dorte Olesen satte upp på Dansens Hus med levande utställningspudlar och deras ägare. Jag fick även göra ett och annat dansnummer, det här är ett av dem. Väldigt fin kostym och fina peruker, det tog otroligt lång tid att göra sig i ordning.”

Foto: Pressbild

Pr-bild från albumet ”Silence is wild” 2008
”Mitt koncept för det omslaget och bilderna var att jag var ett vilt djur som red på ett tamt djur, och den här ponnyn var mitt tama djur. Jag hade islandshästar när jag växte upp, så jag är en gedigen hästperson.”

Foto: DRAMATEN

Gästar First Aid Kits Leonard Cohen-hyllning på Dramaten 2017
”Det var väldigt kul. Jag tyckte så mycket om scenografin också, och hela dramat som de regisserade fram. Och så är det förstås otroligt tacksamt att sjunga Cohens låtar. Jag älskar Cohen sedan barnsben.”

Foto: PRIVAT

Med kusinen Josephine Forsman och Maria Andersson Lundell från Sahara Hotnights i Robertsfors Folkets Hus 2019
”Musikskolan firade 50-årsjubileum och vi var där och gjorde en konsert med eleverna, i samma lokal där jag spelade musikaler när jag var kid. Den här sminklogen bakom scenen var en plats som fick mig att känna doften av kulturvärlden som barn.”

Publicerad:

LÄS VIDARE