Five Finger Death Punch tar revansch

Av: Sofia Bergström

Publicerad:
Five Finger Death Punch låter bättre än någonsin på nya albumet.
Foto: Stephen Jensen
Five Finger Death Punch låter bättre än någonsin på nya albumet.

ALBUM Five Finger Death Punch är i oväntad toppform.

Med en nykter Ivan Moody vid mikrofonen har metalbandet gjort sitt skarpaste album i karriären.


Five Finger Death Punch
F8
Better Noise/Border


HÅRDROCK Klyschan om sex, droger och rock’n’roll är inte tagen ur tomma intet.

Varken basisten Chris Kael eller sångaren Ivan Moody i Five Finger Death Punch har hymlat om sina personliga problem med spriten.

Förra albumet ”And justice for none” skrevs när Moody befann sig på livets botten i sitt sämsta skick någonsin.

Läget var så allvarligt att hans bandkamrater lurade in honom på rehab, där han fick dagliga samtal från sin nyfunna stöttepelare Rob Halford i Judas Priest.

Ingripandet blev hans räddning. Moody är nykter sedan drygt två år tillbaka och tar varje chans han får att fira sin – och andras – nykterhet.

På varje stopp under senaste Europaturnén sjöng han ”Happy birthday” för publikmedlemmar som förhoppningsvis också har lämnat sitt missbruk bakom sig.

”F8” är således bandets första skiva med en sober och klartänkt sångare vid mikrofonen.

Och Moody har i stor utsträckning bytt ut sin ilska och juvenila retorik mot eftertanke och mognad. Las Vegas-sonen ger numera färre fucks än Mia Skäringer.

För det mesta skriver han innerligt och naket om tiden innan och under tillfrisknandet. Om allt från ofrivillig ensamhet till den dagliga kampen för överlevnad.

Den skakande raka textraden ”I’m writing this in case I’m gone tomorrow” inleder exempelvis balladen ”Brighter side of grey”.

Även ”Darkness settles in” handlar om när dagarna känns räknade.

”Another sun sets down behind me, another day comes crashing in/There’s a whispering wind that’s blowing, there’s a storm that’s closing in”, sjunger en sällsynt sårbar Moody över stämningsfulla stråkar och stilrena gitarrslingor.

Lyssningen är bitvis hjärtslitande.

Att Five Finger Death Punchs kärlek till klatschiga refränger och svordomar till viss del har bleknat är en stor lättnad, och gör ”F8” till deras starkaste skiva hittills.

Albumet hade kunnat bli en fullträff om det inte vore för de envetna ”kaka på kaka”-fasonerna i låtskrivandet.

På framför allt ”This is war”, ”Bottom of the top” och ”Full circle” trillar kvintetten tillbaka i det gamla, med ohanterligt många olika lager av svulstiga gitarrer och edm-influenser.

Det hade inte heller skadat att stryka några låtar.

När musiken däremot skalas av och tempot dras ner, som på ”A little
bit off” och ”Mother may I (tic toc)”, häpnar jag över den kreativa
nytändningen.

Framtiden ser ljus ut för Five Finger Death Punch om formen håller i sig.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


Publicerad:

LÄS VIDARE