Watains mörker saknar motstycke

Publicerad 2022-04-29

Jämte 2013 års ”The wild hunt” är det nya sjunde albumet Watains mest tillgängliga alster.

ALBUM Watain släpper lös ännu ett kaotiskt helvetesmörker.

För oss som ser det fina i det fula och inte skyr det svåra har Uppsala-bandets black metal fortfarande en läkande effekt.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Watain
The agony and ecstasy of Watain
Nuclear Blast/Warner

METAL På 00-talet blev Watain kungligheter inom black metal-scenen. Få andra band kunde mäta sig med deras primitiva råhet, skoningslösa attityd och glödande scenshower. Med 2010 års ”Lawless darkness”, som belönades med en Grammis, cementerades Uppsala-bandets avtryck i den moderna hårdrockshistorien.

Titeln på sjunde albumet hade inte kunnat vara mer träffande – den berusande ångesten finns där från första sekund.

Redan i inledande spåret ”Ecstasies in night infinite” släpper Watain lös en vansinnigt våldsam illvilja och intensitet.

”On chariots of fire they approach/A violent force”, predikar perfektionisten och sångaren Erik Danielsson.

Och det är just så det låter. Att lyssna känns som att kastas in rakt i skärselden och möta mänsklighetens synder.

Även i övertygande låtar som ”The howling” och ”Septentrion” river Hampus Erikssons och Pelle Forsbergs sylvassa riff upp själsliga sår.

Ondskan är ofta omtumlande. Säkert har valet att spela in musiken live i studion, tillsammans som en enhet, hjälpt till att frammana en kraft som tar musiken långt bortom vår stratosfär.

Men bandet är inte alltid på offensiven.

Mellantempolåten ”Serimosa”, med sin stämningsfullt skildrade undergångstematik, visar upp en sällsynt skörhet och värme. Instrumentala pianospåret ”Not sun nor man nor god” erbjuder svalkande återhämtning mellan det otyglade ovädret ”Leper’s grace” och dramatiskt diaboliska "Before the cataclysm”. Gästspelet från Farida Lemouchi (Molasses, ex-The Devil’s Blood) på ”We remain” lämnar utrymme för stillhet och reflektion. Och i inledningsspåret går det att skönja snygga rifflån från Metallicas ”One”, bara en sån sak.

Det är en stark kontrast till det organiserade kaoset på föregångaren ”Trident wolf eclipse”.

Men så till elefanten i rummet – låttiteln ”Black cunt”. I en intervju i Sweden Rock Magazine förklarar Danielsson att låten handlar om den vackra riten att bli återfödd. Bara några rader senare beklagar sig frontmannen över hur lätt det är att bli misstolkad i offentlighetens ljus.

Extrem metal ska förstås inte stryka medhårs utan tvärtom rikta strålkastarljuset mot sånt som skaver. Men även på toppen kan man behöva lite taktfullhet.
BÄSTA SPÅR: ”Serimosa” och ”Leper’s grace”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik