Spretig Elvis Costello vågar ännu mer
Publicerad 2020-10-30
ALBUM Elvis Costellos trettioförsta studioalbum är ovanligt spretigt men också ytterligare bevis på hans artistiska mod.
Elvis Costello
Hey clockface
Concord/Universal
ROCK Efter mer än 30 album kan ingenting längre påverka Elvis Costellos musikaliska arv och avtryck. Det har resulterat i ett imponerande mod och gjort honom till något av en kameleont.
Från jazz till rock och country och klassiskt. 66-åringen har vid det här laget testat på det allra mesta.
Den här gången står han utan sitt The Imposters och ”Hey clockface” spelades i stället in tillsammans med andra musiker under olika sessions i Helsingfors, Paris och New York.
I den finska huvudstaden blev låtarna arga, råa och intensiva. ”No flag” och ”We're all cowards now” präglas av politisk punkrock och i den senare sjunger en uppgiven Costello om hur många av oss bara står och ser på medan andra dör av naturkatastrofer, krig och skjutningar.
Men i Paris tog musiken en helt annan vändning när den gamla samarbetspartnern Steve Nieve presenterade Costello för musiker som fick forma låtarna med stora orkestrala arrangemang. Instrument som cello, trumpet och kontrabas tonsätter kärleksballader där rösten går itu av svärta.
Kanske är det influenserna från tre helt olika städer som gör att ”Hey clockface” saknar en tydlig riktning, till skillnad från tidigare album lyckas Costello inte knyta ihop låtarna med en röd tråd.
”Newspaper pane”, albumets bästa stund, spelades i stället in i New York och är en stark historia om en kvinna som täckt över sina fönster med gamla tidningar för att undvika världen utanför.
En rysande melodi av orgel, trummor och blås får låten att sticka ut bland albumets övriga spår.
Spretigt? Ja.
Men också ytterligare bevis på att Elvis Costello gör precis som han vill.
BÄSTA SPÅR: ”Newspaper pane”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik