Chockerande bra träskröj, John Fogerty

Ikonen från Creedence Clearwater Revival imponerar stort i Dalhalla

Uppdaterad 2019-07-09 | Publicerad 2019-07-08

RÄTTVIK. Varför har inte John Fogerty fått Polarpriset?

Vad är juryns förbannade ursäkt?

Han är antagligen för cool och för bra.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
John Fogerty
Plats: Dalhalla, Rättvik. Publik: 5 600 (fullsatt). Längd: Glömde bort tiden, sorry. Bäst: ”Who’ll stop the rain”, ”The old man down the road”, ”Fortunate son” och ”Bad moon rising”. Sämst: Woodstock-hyllningen känns lite onödig. Och Plastic Ono Bands ”Give peace a chance” kunde gärna ha fått stanna i idélådan.


Lord, have mercy...

Turnén heter ”My 50 year trip” och syftar på att det är ett halvt sekel sedan som Creedence Clearwater Revival släppte de tre albumen ”Bayou country”, ”Green river” och ”Willy and the Poor Boys” under ett och samma år, 1969.

Det är en osannolik, rockhistorisk trippel som John Fogerty öser ur under konserten. Albumen innehåller fler hits och låtar, låtar med stort och versalt ”L”, än vad de flesta artister klarar av att producera på fem decennier.

Nästan varenda en förtjänar en helt egen förgylld staty någonstans i världen. Melodierna spelas fortfarande varje lördag på barer i hålor som ingen kommer ihåg namnet på längre.

Inspirerade Springsteen

Lägg till att Creedence, där Fogerty var den självklara bandledaren och mest profilerade låtskrivaren, egentligen lade hela fundamentet av hela karriären på två år mellan 1968 och 1970.

Det är en kreativ storm som nästan bara Beatles och Bob Dylan kan mäta sig med ur samma rockgeneration. Själva definitionen av rotrock utan några onödiga tillbehör, såser och bullshit.

En artist som Bruce Springsteen har inte bara inspirerats av Fogertys rutiga skjortor. Utan ”Fortunate son” hade vi knappast fått någon ”Born in the USA”, bara för att nämna det tydligaste exemplet.

Att konserten också är en hyllning till Woodstockfestivalen är dock lite synd. Fogerty får gärna sjunga mycket, men behövs verkligen hans tolkningar av Joe Cockers version av ”With a little help from my friends”, eller, ehm, Sly Stone?

Energimaxat tempo

Inget större fel på det, men vad hade hänt om han bara fortsatta att mata hits från tiden när Creedence var världens bästa band?

Men, men, men.

Fogerty backas av ett femmannaband med bland andra hans son Shane på gitarr, plus en soulkör, plus en blåssektion och trummonstret Kenny Aronoff på trummor. Det sista innebär bland annat musiken får ett driv som flyger ungefär fem meter över marken. Få slår hårdare på en virveltrumma.

Ingen väntar på att något ska hända. Extranumren radas bitvis upp så snabbt efter varandra, och i ett sådant energimaxat kaostempo, att de nästan står på varandras axlar och ramlar ner på ståplats.

Bättre än för 20 år sedan

Musiken skakar och chooglar, river upp gyttja och hippiedansar, twistar samman bull frogs med Gladys Knight And The Pips och Little Richards Molly med träskvoodoo, rullar ihop ”do-do-do”-trippen i ”Lookin’ out my back door” med kosmisk country, rockar den oslagbara soulen i en ”Long as I see the light” med det primala och furiösa jammet i ”Keep on chooglin’”.

74-åringen från San Francisco visar hela tiden att han fortfarande kan sjunga och spela skiten ur sina mest älskade låtar.

Han tillhör i dag en sällsynt art av artister som är bättre på scen efter 70 än när de var 20 år yngre.

Har nästan tinnitus i hjärtat efter den evigt unga klassilskan i ”Fortunate son”.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik