The Strokes är på en bra plats mitt i livet

Per Magnusson

The Strokes

The Avalanches
Plats: Rosendal Garden Party, Stockholm. Publik: 10 000. Längd: The Avalanches 60 minuter, The Strokes 90 minuter. Bäst: ”Since I left you”, ”Hard to explain” och ”You only live once”. Sämst: Jag saknar Clairo, såklart. Fråga: Matköerna?

KONSERT The Strokes är på en bra plats mitt i livet. Två decennier efter den odiskutabla debuten hänför de fortfarande.

Med självaste The Avalanches som uppvärmning blir kvällen på Rosendal en svårslagen start på festivalsommaren.

Debuterande Rosendal Garden Party har ett program som får de flesta andra festivaler att blekna. Efter att Clairo sorgligt nog ställt in sin konsert till följd av corona blir den första dagen av fyra på Djurgården en resa tillbaka till millennieskiftet.

Kvällens två huvudakter gjorde i nollnolltalets begynnelse så starkt avtryck att de fortfarande kan turnera mellan förnäma festivalscener. Men det handlar inte bara om nostalgi. The Strokes och The Avalanches släppte utmärkta album så sent som i förfjol och i fjol.

På debuten ”Since I left you” renoverade The Avalanches den moderna popmusiken med klipp-och-klistra-teknik. Melbourne-duon är även en strålande festivalakt, visar det sig, när de släpper ut sina samplingar i den tidiga junikvällen. The Beach Boys ”God only knows” och Queens ”I want to break free” seglar över Rosendal tillsammans med fiskmåsarna.

Med små danssteg och konstanta leenden fullkomligt spritter Robbie Chater och Tony Di Blasi av kärlek till musiken. Deras version saknar helt ramverk, kastar sig handlöst mellan pop, rap och mer renodlad dansmusik. Konserten avslutas med ”Since I left you”, ett av de ljuvaste stycken popmusik som spelats in den här sidan sekelskiftet. Sedan går de av scenen till The Roches ”Hammond song”.

Kanske är det en passning till The Strokes gitarrist Albert Hammond Jr, som en stund senare släntrar in, i gula byxor. Han flinar och kastar några plektrum på publiken. Med sig har han de senaste tjugo årens mest karismatiska rockband.

Öppningen ”Bad decisions” skäms inte bredvid The Strokes klassiker. Bandet gör den med en slapphet som imponerar även enligt The Strokes standard. Julian Casablancas, i väst och solglasögon, orkar bara nästan sjunga de höga tonerna. Faktum är att han knappt orkar stå upp. Så han sätter sig ned en stund.

Kanske är kvintetten bara tillfälligt nyvaken från en eftermiddagslur. För i nästa stund exploderar de i elektriska versioner av ”New York City cops” och ”Juicebox”. Därefter sjunger Casablancas i klockren falsett i ”Eternal summer”. The Strokes kan när de vill. Men grejen är ju att de inte alltid vill – och ibland bara pallar till hälften – och däri ligger också deras dragningskraft.

The Strokes är på en bra plats mitt i livet. Det märks i hur Casablancas småjävlas med kolleger, publik och ljudpersonal mellan låtarna.

När bandet återvände för två år sedan med sjätte albumet ”The new abnormal” älskade jag dem på sätt och vis som aldrig förr. Casablancas sjöng bättre än någonsin – och bandet lät förfinat, charmigt bedagat. I kväll går sångarenas röst vid upprepade tillfällen genom vocoder – och när bandet gör nya ”Ode to the Mets” som extranummer hör den till konsertens höjdpunkter.

Casablancas är, tillsammans med Peter Doherty, sin generations mest perfekta rockstjärna. Han pendlar mellan lou reedsk baryton och ett slags vrål på gränsen till sammanbrott. Albert Hammond Jr:s vevande armbåge är alltjämt en attraktion i sig, bandets motor.

I ”Hard to explain”, ”Reptilia” och ”Someday” bor fortfarande en oerhörd kraft. Längst fram dansar flickor och pojkar lika unga som jag när jag först drabbades av The Strokes.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik