Mitski är den nya tidens indiestjärna

Per Magnusson

helskärm

Mitski
Plats: Fållan, Stockholm. Publik: 2 000 (utsålt). Längd: 1 timme och 20 minuter. Bäst: Den sömnlösa hymnen ”Heat lightning”. Sämst: Att nästan varje låt till slut brister ut i oväsen.

KONSERT Mitski är den nya tidens indiestjärna – en både motvillig och självklar sådan.

Synd bara att hon tappar lite av sin sårbara sida på scen.

Över Slakthusområdet i Johanneshov spänner en välregisserad regnbåge. En slående stor och mångskiftande publik vallfärdar för att se en av det alternativa pop-Amerikas fixstjärnor.

På skiva är Mitski Miyawakis dramer draperade i en nutida genrelöshet som har lika nära till Hall & Oates som The Velvet Underground. På senaste albumet ”Laurel hell” skildrar den New York-baserade 31-åringen relationer i all sin komplexitet. Ändå framstår relationen till egna musikkarriären som den mest komplicerade.

– Om jag bara kunde vara en normal frisk person med ett vanligt jobb, sa hon till New York Times redan 2016.

Tre år senare, efter hyllade albumet ”Be the cowboy”, meddelade Mitski en paus från musiken på obestämd tid.

Nu är hon emellertid tillbaka med stor turné som även inkluderar en spelning på festivalen Lollapalooza Stockholm i sommar.

När hon skrider in på Fållan likt en lucia i lila klänning har hon sina hängivna fans i ryggen från start. Responsen och allsången på nästan varje ny låt skulle kunna vara hämtad från en pojkbandskonsert.

Mitski säger ingenting mellan låtarna. Annars är hon – trots sin motsträvighet som artist – självklar och full av lyskraft. Hon gör yviga piruetter och marionettliknande gester. I bland har hon små luftslagsmål med sig själv. Hon spelar ut hela sitt känsloregister på ett sätt som vore omöjligt för en artist i en rigid indiekontext för bara ett decennium sedan.

På scen förstärks musikens grungiga botten. Syntpopen från framför allt senaste skivan försvinner lite på en klubb. De mer delikata numren får svårt att nå fram. Tyvärr framstår det som om Mitski känner sig tvingad att tillfredsställa fansen med ständig energi. Inte ens höjdpunkten ”Heat lightning”, på skiva rakt igenom smooth, tillåts att vara just det. På så vis tappar Mitski lite av sin sårbara sida.

Allra sist, i balladen ”Two slow dancers”, får även publikens melankoliker en liten tröst. Två tjejer kramas och gråter en skvätt tillsammans.

När konserten är slut säger Mitski någonting för första gången:

– Thank you. See you next time.