Cult Of Luna överträffar sig själva ännu en gång

Uppdaterad 2022-03-03 | Publicerad 2022-02-11

Cult Of Luna, den svenska sextetten som låter som ett betydligt större band.

ALBUM ”The long road north” sätter ny guldkant på Cult Of Lunas diskografi. Umeågruppens post-metal är så stark och kraftfull att den förtjänar en egen plats i det periodiska systemet.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Cult Of Luna
The long road north
Metal Blade/Sound Pollution

METAL På tre år gamla fullängdaren ”A dawn to fear” och fjolårs-ep:n ”The raging river” började Cult Of Lunas sångare och gitarrist Johannes Persson nysta upp ett personligt känslokaos.

”The long road north”, bandets nionde album, är den fristående fortsättningen. En berättelse om att resa sig upp och påbörja den långa, svåra vägen mot att hitta sig själv igen.

Albumtiteln och innehållet går också att tolka bokstavligt. Perssons flytt tillbaka till hemorten Umeå och en familjeroadtrip runt Sveriges nordligaste delar väckte ett behov av att fånga det norrländska landskapet i versrader och noter.

Låtar som ”Cold burn”, ”Into the night” och ”Full moon” för tankarna till skönheten och skoningslösheten hos kalla vinternätter i norr såväl som våndan när man famlar runt i ett mentalt mörker och inte vet hur man ska hitta ut. Vemodet framförs med en värme och empati som gör att man som mottagare aldrig känner sig utelämnad.

Musiken är lika mångbottnad.

Genom ett mastigt more is more-tänk i instrumentering och arrangemang låter sextetten lika kraftfull som en storskalig orkester.

Inte minst i inledande ”Cold burn” där Thomas Hedlunds massiva trummor och vad jag tror är en mistlur skapar stor dramatik och dynamik. Persson pressar därtill ut en närmast demonisk kraft ur sin diafragma.

Även tretton minuter långa ”An offering to the wild” är en omvälvande odyssé genom ursinniga upptrappningar, rasande riff och stämningsfulla instrumentala partier.

Och flera av låtarna har mer än ett crescendo, bara en sån sak.

Ibland blir stämningen vansinnigt intensiv men bandet vet också när det är läge att bromsa in och ge lyssnaren andrum. Som i ”Beyond I” där sångerskan Miriam Wallentin (Wildbirds And Peacedrums) mässar över en varsam ljudmatta.

Fingertoppskänslan för både detaljer och helhet är både förundrande och fascinerande.

Ännu en gång överträffar Cult Of Luna sig själva.
BÄSTA SPÅR: ”An offering to the wild”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik