Den här texten ska inte behöva skrivas

Nils är död.

Skjuten till döds, 19 år gammal.

Det räcker, texten kan egentligen sluta där.

Skjuten till döds, 19 år gammal.

Vad ska man skriva efter det? Förlåt, men jag vet inte. Just nu har jag ingen aning.

Kan de orden sjunka in? Går de att förstå? Kan man vänja sig vid dem? Ska man vänja sig och bli vän med dem? Går det?

Det är en sak att skriva minnesord över gamla artister som hann uppleva långa liv och karriärer.

Det är något helt annat att skriva om Nils Grönberg, mer känd som hiphopartisten Einár.

Hans historia var inte klar. Den hade för helvete knappt börjat.

Enda gången jag hann se honom live var på festivalen Smash i Stockholm. Einár uppträdde tidigt samma kväll som Asap Rocky slogs på stan och greps av polisen.

Einár blev 19 år.

På scen kändes den unga rapparen från Enskede knappt nykläckt, särskilt jämfört med festivalens huvudnamn, Juice WRLD och Asap Rocky. Ljudet var rätt kasst. Nervositeten var lika tydlig och stark som allsången under genombrottssingeln ”Katten i trakten”.

Hur skulle det annars vara? Han höll på att upptäcka sina styrkor och svagheter och utveckla sina skills, allt inför en publik som vuxit snabbt och explosionsartat. Han var inte klar. Han var 16 år gammal.

Musiken var i sin tur lillgammal och ny. I intervjuer verkade Einár vara lika hemma i äldre hiphop som i trap och drill. Han lutade sig både mot The Latin Kings och Pop Smoke, som han döpte en låt efter på albumet ”Unge med extra energi”.

Eminem var inte heller långt borta. Det lät som att Einár strävade efter att rappa med liknande tempoväxlingar som sin förebild, att använda stora och tydliga refränger, att omfamna skryt och överdrifter för att pumpa upp sitt självförtroende och äga sin egen historia på ett lika utlämnande sätt.

Skiten måste ut någonstans, och för Einár skedde det i musiken.  

Produktiviteten får äldre generationer att kippa efter andan. Fyra album på två år. En ständig, oavbruten ström av singlar. Otaliga gästinhopp på andra artisters låtar. Kreativiteten byggde på att aldrig stanna upp, aldrig ta paus och alltid befinna sig i rörelse.

Allt måste ske nu, i morgon kan man vara bortglömd.

 

Einárs musik hade en extra energi. Det är så förtvivlat lätt att se den brådmogna och grubblande och poserande och allvarliga och fåniga och imponerande och självsäkra och dumma och insiktsfulla och mogna och barnsliga tonåringen i allt han skapade.

Det var så han hittade sin ton och sin röst. Och den unga energin finns egentligen bara en gång, precis när talangen är ny, rå, oförstörd och under utveckling. Sedan blir det något annat.

 

Einár hade problem i skolan, med sig själv, polisen och kriminella. Han är tyvärr ett exempel på svensk gangstarap där det har blivit svårt att skilja på fakta och fiktion. Våldet som omgärdar vissa artister i dag är skrämmande.

Frågan om varför Einár sköts ihjäl kastar en lång skugga över allting. Det är lika hemskt att försöka formulera en annan hemsk känsla. Det finns inget bra sätt att göra det på heller.

Den omedelbara reaktionen var inte chock och förvåning. Frågan var aldrig om en ung rapartist skulle bli skjuten, utan när.

Det finns mycket att säga om det, men för min del får det bli någon annan gång.

 

Jag backar tillbaka hit, utan att komma vidare:

Skjuten till döds, 19 år gammal.

Ibland finns det inget att säga. Det finns bara uppgivenhet.