Jason Isbell är en sällsynt komplett artist

Publicerad 2022-11-07

Jason Isbell och hans band The 400 Unit gjorde sin hittills största konsert i Sverige på Waterfront i Stockholm.

KONSERT Ingenting är förvånande med att Jason Isbell numera fyller konferenshallar när han spelar i Sverige.

Den moderna rockscenen rymmer väldigt få lika kompletta artister som 43-åringen från Alabama.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Jason Isbell & The 400 Unit
Plats: Waterfront, Stockholm. Publik: 2 100. Längd: 94 minuter. Bäst: ”Elephant” och ”If we were vampires”. Sämst: Bara ett Sverige-datum på den här vändan.


På grund av det som Jason Isbell kallar ”the big ol’ mess” har Stockholm fått vänta fyra år och två längre än planerat på den här konserten, med viss marginal den största som han och bandet The 400 Unit har gjort i Sverige.

Han må en gång ha sjungit ”Stockholm let me go home” – och gör det de facto även i kväll – men Sverige har ett långt och varmt förhållande med den numera Nashville-boende låtskrivaren från Green Hill, Alabama. Så att han väljer att inleda sin Europa-turné här har eventuellt inte bara med logistik att göra.

Isbell och bandet – den här vändan en kvartett då frun Amanda Shires turnerar med en egen ny skiva hemma i USA – har tillbringat helgen i Stockholm och sångaren berättar från scenen om hur genuint glad han är över alla fans som har kommit fram och velat prata, något som tydligen sällan händer i New York eller Chicago.

Isbell tackar genom att leverera ännu en lysande konsert som föredömligt demonstrerar vilken sällsynt komplett artist han är: en magnifik låtskrivare och en lika inkännande som närmast litterärt välformulerad textförfattare med både vid, klar och medveten blick. Dessutom en själfull och nyanserad sångare och en ständigt smakfull och dynamisk gitarrist.

De allt oftare förekommande jämförelserna med Bruce Springsteen hörs av en anledning, och inte minst handlar det om att Isbell både vårdar americanatraditionen han kommer ifrån med ömsint hand men samtidigt skyr all form av instängd renlärighet som pesten. När han och gitarristen Sadler Vaden ofta och gärna tvinnar sprakande Telecaster-solon låter de inte sällan lika mycket Tom Verlaine och David Gilmour som Duane Allman och Neil Young.

I kväll blandar den forne Drive-By Truckers-medlemmen ledigt låtar och temperament från hela solokarriären, med lite extra fokus på senaste albumet ”Reunions”. Katalogen är numera så stark att en del obligatorier tvingas stryka på foten för att det nya ska få plats men när Isbell adderar så gedigen Tom Petty-rock som i ”Overseas” eller så episka ungdomsskildringar som den mjukt plockande ”Only children” tänker inte jag klaga.

Särskilt inte som Isbell även gör en helt enastående ”Elephant”, med bara akustisk gitarr och piano, och en ”Cover me up” i sällsynt elektrisk version när den akustiska gitarren börjar krångla.

Plus också för att Isbell förstår att lämna sin publik när den fortfarande vill ha mer. Till finalen väljer han givetvis ”If we were vampires”, den knäckande balladen om livets och kärlekens oundvikliga förgänglighet, och Fleetwood Macs sinnligt riffande ”Oh well”, som en påminnelse om att försöka ha så kul vi kan under tiden vi är här.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram och Twitter för full koll på allt inom musik