Eva Dahlgren är svenskpopens kärva ängel i rummet

Publicerad 2022-04-04

Eva Dahlgren firar 30 år med skivan ”En blekt blondins hjärta” på Göta Lejon i Stockholm.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
Eva Dahlgren
Plats: Göta Lejon, Stockholm. Publik: 1 200 (utsålt). Längd: 1 timme och 50 minuter. Bäst: ”Vem tänder stjärnorna”. Sämst: ”Allting om igen” är ett litet frågetecken.


KONSERT När Eva Dahlgren firar karriärens hörnsten, en svensk klassiker, gör hon det med sådan elegans att invändningar blir överflödiga.

Bara finalen bryter förtrollningen en smula.

I början av 90-talet fanns den bara där i en halv miljon svenska hem, som bokhyllan Billy. Det korniga omslaget. Den svalt melankoliska musiken. En svensk klassiker.

”En blekt blondins hjärta” är ögonblicket artister bara upplever en gång i karriären. Albumet belönades med inte mindre än fem grammisar. För Eva Dahlgren ter sig skivan i backspegeln som en musikalisk och själslig hemkomst.

Nu är det 30 år sedan och ”Blondinen”, som hon själv kallar den, ska firas och spelas från start till mål. Dahlgren, i kväll i asymmetriskt svart, har alltid varit lite av ett väsen. Ett folkkärt sådant bör tilläggas, med ett leende som smälter in i vilken stuga som helst. Hon slänger upp ena handen i luften och sjunger ”Jag är gud” som vore det den mest naturliga sak i världen. I bakgrunden: svartvita bilder av Ölands hav och Alvar. På en strand ligger Dahlgren och röker cigg. Ett charmigt tidsdokument i ett nu där gymkort kommer med skivkontrakt.

Visst handlar det om nostalgi. Doften av mikrolagad mat och Kaj Kindvalls röst på radion. Samtidigt låter musiken faktiskt inte väsensskild dagens moderna pop. Bandet, med Deportees-gitarristen Anders Stenberg i förgrunden, lyfter den till välljudande arenapop som smälter in i en samtid där det mest hyllade rockbandet heter The War On Drugs. Den bomullsmjuka godnattvisan ”Guldlock” med Jennie Abrahamson på tjusigt elpiano kunde vara skriven i går.

Konserten är en liten uppvisning i att bra pop sällan rostar. Dahlgren sjunger övertygande, elegant. Hennes mellanprat om minnesbilder, minnesbollar och att bli felciterad (”En stekt blondins hjärta”) präglas av samma milda innerlighet som musiken och påminner om ett avsnitt av P1:s ”Kropp & själ”. Allt som oftast pratar hon inte alls, utan ”lämnar oss ifred med våra egna minnen”.

”Vem tänder stjärnorna” är tatuerad på det svenska medvetandet. Så lätt det vore för Dahlgren att lägga till en extra refräng, brista ut i allsång. I stället behandlar hon den som en ömtålig gammal vän, med sin återhållsamma altstämma.

De rivigare spåren ”Kom och håll om mig” och ”Gunga mig” är de låtar som lyser starkast av skivans producent Anders Glenmark. Konserten lutar sig, på gott och ont, mot en tre decennier gammal produkt. Konceptet rymmer inte friheten att välja bort sådant som inte känns relevant.

I kvällens andra halvlek går Eva utanför ramarna och rockar loss i nytt och gammalt material. ”Fåglarna” från senaste albumet ”Evalution” visar att hon fortfarande vill framåt, men förtrollningen bryts en smula under de många extranumren.

”Ängeln i rummet” återknyter till kvällens tema och understryker: Dahlgren är bäst i det dovt svårmodiga. Precis som komikern och barndomsidolen Martin Ljung hämtar hon inspiration från ”skogen, flickan och flaskan.” En lysande deklaration av svenskpopens kärva ängel i rummet.


Fotnot: Eva Dahlgren firar ”En blekt blondins hjärta” även i kväll och i morgon kväll, 4 och 5 april, på Göta Lejon i Stockholm. I höst tar hon föreställningen på turné.