My Morning Jacket tar ut svängarna

Publicerad 2021-10-29

My Morning Jacket tycker det är kul att rocka igen.

ALBUM Ett gammalt favoritband letar sig tillbaka tillbaka till lusten med en låt gå-attityd som både leder till kreativ nyfikenhet och några väl bekväma lösningar.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
My Morning Jacket
My Morning Jacket
ATO/Border

ROCK Det förpliktigar alltid när band döper ett album efter sitt namn. De förväntas då ha gjort en del soul searching och verkligen kommit fram till vad det är som är kärnan i det de håller på med. Någonstans förväntar man sig förmodligen även som lyssnare att det album som heter som orkestern ska innehålla åtminstone några av deras bästa och mest ”definitiva” låtar.

I de fall när det självbetitlade albumet inte är debuten brukar det dock påfallande ofta komma en bit in i karriären, när nästa steg kanske inte längre känns lika självklart som det gjorde i början. Inte sällan smyger sig en liten misstanke på om att det kanske helt enkelt är brist på idéer, och möjligen att någon lite småmätt låt gå-attityd har fått leta sig in, som gör att skivan får heta som gruppen.

Jag säger inte att det är exakt där som My Morning Jacket befinner sig, men tendenserna finns. På sitt första album med ny musik på sex år – fjolårsplattan ”The waterfall II” innehöll låtar inspelade under samma sessioner som 2015 års ”The waterfall” – är den kosmiska amerikanska rocken oväntat lös i formen.

Få band i modern tid har lyckats slänga sig lika otvunget mellan genrer och stilar och med lika stor kreativ framgång som den här kvintetten från Louisville, Kentucky. Men det har alltid funnit en tyngd och tydlig vision i idéerna som hållit dem stadigt på banan.

”My Morning Jacket” slutar de inte vara det bandet men då det inte verkar ha varit helt självklart att det skulle bli ett nionde album är känslan att de försöker hitta tillbaka till lusten och glädjen i att spela ihop genom att ta ut svängarna. Möjligen har det inbromsade livstempo som pandemin fört med sig också spelat in.

Ofta hittar de helt rätt. Psykedeliasouliga ballader som ”In color” eller ”Nothing in the real world” är My Morning Jacket precis som man vill ha dem. Den kosmiska lättheten i ”Least expected” och den stort ekande atmosfären i ”Regularly scheduled programming” är det också bara just det här bandet som kommer åt.

My Morning Jacket har alltid rört sig i närheten av den i USA så populära ”jam band”-scenen utan att riktigt vara en del av den, men här ger de sig ut på några tripper i 8–9-minutersland och även om jag kan gilla den lågmält jazziga ambitionen i till exempel ”The devil’s in the details” känns det uttänjda formatet inte alltid helt motiverat.

En munter popstänkare som ”Lucky to be alive” är lättare att tugga i sig, även om Jim James galghumoristiska text om villkoren för rockband på 20-talet (”The technology came and stole my living again/Ain’t nobody buying records no more”) kanske hjälper till att illustrera min främsta invändning mot skivan.

James har tidigare gjort sig känd som en existentialist med känsla för såväl avväpnande klarsyn som suggestiv mysticism, men trots att de reflektioner kring teknologi, nationalism och den moderna köpcenterkommersens tomhet varken saknar humor eller relevans känns de oväntat ofta lite väl hippienaivt enkla och banala för att komma från just det här hållet.
BÄSTA SPÅR: ”In color”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik