Laleh bjuder på charm och lekfullhet

Natasha Azarmi

helskärm

Laleh

Plats: Ullevi, Göteborg. Publik: 35 192. Längd: 2 timmar och 15 minuter. Bäst: ”En stund på jorden”, ”Bara få va mig själv” och ”Det kommer bli bra”. Sämst: Det tar en stund innan konserten kommer till sin rätt.

KONSERT Laleh firar 40-årsdagen på bästa sätt: med sin första spelning på Ullevi. Konserten kommer till sin rätt mot slutet, när det blir mer av Laleh och mindre av allt storstilat glimmer.

GÖTEBORG. På tåget till Göteborg tipsar tågpersonalen: ”Köp en kaffe eller två så du orkar slåss mot Goliat”. Det är givetvis en vinkning till Lalehs största låt. En stor del av resenärerna är på väg till den stora konserten på Ullevi. Den hon gör på sin 40-årsdag och som första svenska kvinnliga artist. Under exakt hälften av livet har Laleh fyllt de svenska topplistorna med en nyfiken lekfullhet. Hur mörk tillvaron än blivit har hon alltid verkat söka efter ljuset.

Även i kväll kommer hon in på scenen med ett stort leende, vinkandes till publiken och till körens upprepande rader av låten ”Vattenlilja”: ”Välkommen hem, välkommen hem”. Hon skyndar sig med kvicka steg från ena änden av scenen till den andra för att hinna hälsa på alla i publikhavet.

Men det tar en stund innan allting sätter sig. Till en början känns det hela något anonymt. Låtarna från nya albumet ”Vatten” landar ganska förvirrat hos publiken. Under ”Behåll ditt huvud” går både artist och dansare runt och runt i cirklar vilket förmedlar en rörig känsla på den redan fulla scenen.

Laleh har med sig både eget band och Göteborgs Symfoniker, vilket givetvis är en vacker uppsättning. De förhöjer musiken med ett mäktigt stråkarrangemang under ”Ett slag”. Här kommer konsertens första mäktiga stund när Laleh ställer sig vid scenkanten och sjunger med stora övertygande ord samtidigt som hon slår med armen i luften. Rösten är bestämd och sårbar.

Konserten präglas av filmiska uppbyggnader, livfull sång och glimrande rekvisita och rör sig ofta nära en Disney-lik värld, det känns nästan som att åka Sagoslottet på Liseberg ett stenkast bort. Ibland fungerar det fint, andra gånger känns det för påklistrat.

Det låter däremot utmärkt under ”Some die young”. Laleh sjunger glasklart och med lika mycket känsla som om det vore första gången hon fick sjunga sitt tungsinta verk. Publiken upprepar varje ord.

– Oj, vad ni är musikaliska, utbrister hon från scen.

Hon är varm och jordnära i sitt mellansnack, som när hon frågar om publiken vet hur man uttalar hennes namn. ”Laleh eller Laaaleh?”. Det går bra med båda två, förklarar hon.

Sittandes vid pianot sjunger Hammarkullen-artisten sedan om skolan och uppväxten i ”Vänta”, om att ”köpa smink från Konsum” och få sin första lön. I bakgrunden visas bilder från hela livet. På en bild är hon tonåring med gitarren i famnen, på en annan är hon bara ett barn som poserar glatt med familj och vänner. Sedan bjuder hon på vacker sång i ”Der yek gosche”, en vacker folkvisa på persiska.

Men det är mot slutet, när Laleh levererar den ena storslagna låten efter den andra, som konserten verkligen kommer till sin rätt. Det är oerhört vackert när hon i ”En stund på jorden” sjunger med sådan styrka att hon hamnar på knä.

Eller när hon i "Bara få va mig själv" bjuder in Darin som gör en vacker och avskalad version av låten innan huvudpersonen tar över igen och får alla 35 000 i publiken att sjunga med. Samma sak händer under ”Goliat”, tusentals telefoner åker upp i luften för att fånga den storslagna allsången.

Då känns Laleh som en fullkomligt självklar arenaartist.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik