Sabina Ddumba imponerar med självsäkert lugn
Uppdaterad 2022-06-03 | Publicerad 2021-06-18
ALBUM När Sabina Ddumba gör musik på helt egna villkor är det känslan och attityden som är den stora behållningen.
Sabina Ddumba
The forgotten ones
Warner
POP Sabina Ddumbas debutalbum ”Homeward bound” var i vissa stunder lysande soul, andra gånger var det något som skavde. Som om artisten inte kände sig helt hemma i musiken som hon gjorde.
Det är en betydligt mer självsäker Sabina Ddumba som hörs på ”The forgotten ones”. 27-åringen från Stockholm har utvecklat sitt personliga tilltal men den största skillnaden är att hon i dag skapar musik på sina egna villkor. Hon känner sig tryggare i sin skapandeprocess, ett resultat av att själv bestämma vilka hon ska ha med sig inne i studion.
Bland gästartisterna finns Cherrie och London-baserade Kojo Funds men Sabina Ddumba har också jobbat nära kapellmästaren och vännen Mats ”Masaka” Sandahl.
Musiken speglar nytt lugn och ny bekvämlighet. Det är mjuka rytmer och melodier och Ddumba rör sig avslappnat mellan både pop och soul, afrobeat och reggae.
Flera av låtarna har funnits med henne länge, därav albumtiteln. Höjdpunkten ”4 life” kom till redan 2014 men artisten var inte tillräckligt nöjd med produktionen, den kändes inte naturlig nog.
I dag har hon gjort om låten till en rå och vacker pianoballad med vackra körer och gripande inlevelse. Hennes stora röst sprider ut sig och lägger sig mjukt över den avskalade ljudbilden.
Det är tråkigt att det inte händer oftare, Sabina Ddumba hade gärna fått ta ut svängarna lite mer. ”The forgotten ones” är mer eller mindre femton låtar i samma tillbakalutade ton.
Här finns ingen ”Effortless”, ”Not too young” eller ”Kingdom come” och alltför få gånger får sången utrymme att nå sin fulla potential. Det är synd, Sabina Ddumba har ju en av landets absolut starkaste röster.
Delvis kompenserar hon med både känsla och attityd, som när hon i discoinfluerade ”Damn good woman” fokuserar på att hylla sig själv. Hon sjunger om hur tacksam hon är över alla jobbiga erfarenheter, det har trots allt gjort henne till den hon är i dag.
”I didn’t take no shortcuts, I took the long way/Didn’t always go the right way, but it was my way” sjunger hon med en självsäkerhet som sträcker sig långt bortom musiken.
Det räcker gott och väl.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik