Publicerad:

Haim hittar helt rätt

Av: Håkan Steen

Publicerad:
På grund av coronaviruset har Haim tvingats vänta på att få släppa sitt tredje album men nu är det äntligen här.
Foto: Polydor
På grund av coronaviruset har Haim tvingats vänta på att få släppa sitt tredje album men nu är det äntligen här.

ALBUM Los Angeles-trion lyckas både vara tyngre och mer äventyrliga än tidigare och kan mycket väl ha gjort sitt bästa album hittills.


Haim
Women in music pt III
Polydor/Universal


POP Att vi skriver 2020 och tre systrar från San Fernando Valley efter åtta år som skivartister känner sig nödgade att döpa sitt tredje album till ”Women in music pt III” är givetvis på flera sätt beklämmande.

Titeln anspelar på det faktum att ett band med uteslutande kvinnliga medlemmar alltjämt presenteras som en anomali i medierna. För att stryka under ytterligare innehåller skivan även låten ”Man from the magazine”, om en reporter som ställer korkade sexistiska frågor och får Danielle Haim att börja leta efter närmaste dörr ut.

Jag kan förstå frustrationen, för Haim borde givetvis endast beskrivas som det de är: ett av de senaste tio årens främsta popband. Sällsynt explosiva som liveattraktion, på skiva betydligt mer välslipade och eleganta. Framför allt hör Haim till de mest välformulerade uttolkarna av det som ibland kallas blues under solen, den speciella melankoli som föds i skuggan av Los Angeles glittrigaste drömmar.

På ”Women in music pt III” låter de mer oängsliga och fokuserade än någonsin, såväl i låtskrivandet som i arrangemangen och den karakteristiska stämsången.

Möjligen hade Danielle, Este och Alana kunnat redigera sig själva ännu lite hårdare – 16 låtar är möjligen onödigt många för den här sortens skiva (även om de tre sista tydligen ska ses som bonusspår) – men när Haim verkligen lyckas med sin subtilt r’n’b-uppdaterade variant av kalifornisk 70-talsradio är de strålande.

Som i öppningsspåret ”Los Angeles”, med ett suggestivt jazzsaxintro och en stämning som verkligen fångar känslan av salta tårar i nattvinden utmed ändlösa boulevarder. Eller i ”I know alone”, spartanskt 20-talsvemod halvvägs mellan Lykke Li och Joni Mitchell. För att inte tala om den frustrerade ”FUBT” (”fucked up but true”), med nästan enbart elgitarr och sång.

Ihop med producenterna Rostam Batmanglij (tidigare i Vampire Weekend) och hitmeriterade Ariel Rechtshaid (Madonna, Adele, Solange med flera) hittar Haim ett sound som rör sig imponerande sömlöst mellan hippa klubbvibbar och Laurel Canyons folkgitarrer.

Texterna om kärlek och identitet rymmer möjligen få riktigt livsomvälvande insikter men förstärker i sin rakhet i stället den minst lika värdefulla känslan av närvaro.
”Det svåra tredje albumet” är både det mest äventyrliga och personliga som Haim har gjort. Jag utesluter inte att det kan vara deras bästa.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


Publicerad:

LÄS VIDARE

Publicerad: