Mauro Scocco: ”Det här är det enda i livet jag är bra på”

En separation och en legendar fick Scocco att strunta i att pensionera sig från musiken

Publicerad 2020-05-29

Mauro Scocco är tillbaka med nya albumet ”Den stora glömskan”, hans första soloalbum på sju år.

Mauro Scocco hade egentligen tänkt sluta som artist men en demonproducent och en separation drev honom tillbaka till studion.
Som en bonus lyckades han även bota den scenskräck som hållit honom borta från turnélivet i nästan 30 år.
I dag släpper han nya albumet ”Den stora glömskan”. Och öppnar för mer musik framöver.
– Det här är det enda i livet jag är bra på och då känns det dumt att inte fortsätta göra det.

Efter förra soloalbumet ”Musik för nyskilda” 2011 och julalbumet ”Årets julklapp” två år senare kände sig Mauro Scocco klar med att vara popartist.

80-talsidolen från Ratata kunde leva gott på intäkter från sin minst sagt gedigna låtkatalog, med klassiker som första solohiten ”Sarah” och Lisa Nilssons ”Himlen runt hörnet”. Han började också känna sig allt mindre hemma i en snabbt föränderlig musikvärld där en artist förväntades vara ett ”varumärke” och göra betydligt mer än att bara skriva låtar och spela in dem.

– Jag hade tänkt ”göra en LeMarc” och gå i pension, förklarar Mauro när vi ses på ett nästan helt coronaöde skivbolagskontor i Vasastan i Stockholm.

Producenten hade en dröm

Men när den i fjol bortgångne artisten Magnus Lindberg spelade in Scocco-låten ”Jag saknar oss” till vad som blev hans sista album var Mauro med och körade och spelade piano. I studion fanns även Kjell Andersson, legendarisk producent åt bland andra Ulf Lundell och Eldkvarn och god vän till Mauro.

– Han sa: ”Jag somnade i fåtöljen i natt och drömde att du kom till mig med en provpress på en ny skiva. Den var så bra att jag nu har bestämt att du måste göra en platta till”. Så då gick jag hem och började skriva, för man säger inte emot Kjell Andersson när han är på det humöret.

– Sedan hade jag mycket att skriva om då, ska väl sägas också.

Mauro befann sig i början av vad som i fjol slutade med separation från mamman till hans dotter. Så även om olycklig kärlek är allt annat än ett nytt ämne i den här låtskrivarens värld kan ”Den stora glömskan” ändå beskrivas som Mauro Scoccos stora separationsalbum.

– Separation och i ärlighetens namn också försoning är väl teman. Men eftersom idén var att verkligen göra ett album tänkte jag hela tiden i det här gamla sättet att vagga in lyssnaren i en storytelling. Så att folk skulle stå ut med att lyssna.

Äldre man med gitarr och popartist

Resultatet är ett album som pendlar mellan mörker och sorg och ljus och nytt hopp. Men också mellan den nya och gamla sidan av artisten Mauro Scocco.

– Det finns den här singer-songwritern som är med i ”Jills veranda”, äldre man med gitarr och dåliga kolesterolvärden. Sedan finns den gamla poparenaartisten i låtar som ”Är du lycklig” eller ”Drottningen av Skanstull”. Så jag har försökt att knöla in båda de där sidorna av det som är jag numera.

Det var delvis en separation som fick Mauro Scocco att börja skriva låtar igen.

”Behöver ta tjuren vid hornen”

När en så här omtumlande livshändelse inträffar, hur fungerar du då? Får du ett behov av att skriva om det eller var det här svåra låtar att skriva?

– En del var ju det, helt klart. Det är också svårt att skriva om saker när man är mitt i dem. Men ibland är det precis det man behöver göra, ta tjuren vid hornen och se att nu är den här känslan jävligt stark, utnyttja det. För den här creepy låtskrivaren som pratar med en i bakhuvudet och säger att det här kommer att bli bra låtar, den tystnar ju aldrig riktigt.
Öppningslåten ”Vårt konstverk” är fantastiskt bra. Jag blev väldigt berörd av den blandningen av skuldkänslor och stolthet.

– Det är en av de låtarna som jag nästan tycker är jobbiga att lyssna på själv.
Jag kan förstå det.

– I ett sånt läge är det lätt att man ser allting som ett misslyckande. Och det är det ju inte. Om man backar ett steg ur den här bisvärmen av känslor som man står i kommer man ihåg att det har varit good days and bad days, och det vi har skapat och minnena vi har kan ingenting ta bort.

– I ”Bandet som aldrig bryts”, som avslutar plattan, försökte jag också skriva om att nej, det blev kanske inte som planen men det blev ändå jävligt magiskt. Så att det inte bara blir någon nattsvart förlustkänsla av alltihop.

”Blandad cocktail av känslor”

Känner du att du har kommit ut på andra sidan ännu?

– Det vete fan. Man tror att man är OK och sedan plötsligt dras man ner i något mörker och börjar tänka på om man skulle ha gjort saker annorlunda. Jag tror att det är en rätt blandad cocktail av känslor ett tag efteråt och att det nog får vara så.

Albumet rör sig emellertid inte bara i de inre rummen. En låt som sticker ut är ”Mare nostrum”, där Mauro skriver om flyktingkrisen vid Medelhavet.

– Det kändes jävligt märkligt att inte adressera de där frågorna som är uppe på tapeten hela tiden. Men det är så ohyggligt svårt att skriva om sånt. Jag är ett barn av 70-talet och uppväxt med proggen och det gjorde en vaccinerad mot allt vad plakattexter och ensidiga budskap nertryckta i halsen heter. Ibland är världen inte så jävla enkel. Men jag har gjort ett försök i alla fall.

Turnén en ”big deal”

Fjolåret blev extra omtumlande för Mauro då han mitt uppe i separationen även tog sin väldokumenterade scenskräck vid hornen och gav sig ut på turné för första gången på 30 år, tillsammans med Tomas Andersson Wij och Lovisa Samuelsson.

– Ja, det var en ganska big deal. Men det hängde ihop lite, för jag kände att sitter jag hemma och stirrar in i en vägg nu tror jag inte att det är så bra. Så jag bokade på den där turnén och tänkte att ”OK, nu har du något annat att vara rädd för”. Och sedan var det ju fantastiskt. Bara att komma till sådana ställen som vi var på i Falkenberg och på Gotland och spela i solnedgången. Det var bitvis rätt rörande att se folks glädje över att man var på scen igen.

Efter 30 år av scenskräck vågade sig Mauro Scocco förra sommaren ut på sin första turné sedan Ratata-tiden.

Hur kändes det att spela live efter alla känslor du har haft kring det?

– Det var häftigt att jag klarade det. Vissa kvällar var jag mer nervös än andra men mot slutet kändes det som att gå till jobbet. Det var verkligen en bra idé.

Jag har lärt mig vad jag mår bra av att göra och vilka jag mår bra av att umgås med. Samtidigt fattar man att man inte är odödlig, när ens kompisar börjar dö i cancer och allt vad det är.

Kan det bli mer turnerande?

– Ja, det här året verkar ju kört men 2021 ska vi väl prata om.
Vad är det annars som driver dig att fortsätta?

– Det var någon som frågade Paul McCartney – inga jämförelser i övrigt – och han sa ”jag ser mig som en rörmokare, det gick jävligt bra men jag är fortfarande en rörmokare och det är den enda grej jag kan”. Så känner jag också lite grand. Det här är det enda i livet som jag är bra på, och då känns det dumt att inte fortsätta göra det.

”Duettplatta vore kul”

Finns det några projekt som du känner att du har kvar?

– Ja, det finns några boxar kvar ticka av. En julplatta har jag gjort, den gick ju lysande. En duettplatta har jag inte gjort, så det vore kul, och även en skiva med covers på mina egna favoritlåtar.
Du har skrivit mycket om tiden som går. Är det jobbigt med åldrandet?

– Jag tycker att det både är svårare och enklare. Jag har lärt mig vad jag mår bra av att göra och vilka jag mår bra av att umgås med. Samtidigt fattar man att man inte är odödlig, när ens kompisar börjar dö i cancer och allt vad det är. Men jag har förmånen att kunna styra och ställa mycket efter eget huvud nu för tiden så jag tycker att det funkar rätt bra ändå.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


Fem bilder ur karriären

Ratata vinner Rockbjörnen som årets svenska grupp 1984
”Haha, det där är Alphaville, Tommy Körberg, Dan Hylander, Eva Dahlgren och vi. Lustig combo. Det var det första priset vi fick och vi tyckte det var väldigt stort. Vi ser kanske inte så roade ut men det här var i början av kvällen. Det lättade upp sedan.”

Mauro och Marie Fredriksson delar mikrofon på ”Rock runt riket”-turnén 1987
”Det här var ju en jävla resa. Orup hade inte breakat ännu och var förband. Sedan var det Eva Dahlgren, Ratata och så avslutade Roxette. Mycket galna minnen, de flesta lämpar sig tyvärr inte för att återge, men kul turné. Marie och jag umgicks lite privat också. Vi kom väldigt bra överens, jag älskade henne.”

Med Plura inför premiären av tv-serien ”Mauro & Pluras tågluff” 2014
”Från början var det här en privat resa som jag skulle göra själv. Jag ville åka till Normandie och Bretagne så jag skrev till Bodil Malmsten, som bodde i Finistère då. Hon skickade en massa tips och jag tänkte att det skulle bli ett magiskt tv-program. Vet inte hur många som tittade men det var sjukt kul att spela in. Jag har flaggat för att vi borde göra det igen och åka södra England, Irland och Skottland men det har hittills varit lite klen respons.”

På ”Hela Sverige skramlar”-galan med Markus Krunegård 2015
”En bra kväll, och självklart för oss att ställa upp. ’Krunis’ är en god vän men känns också lite som det närmaste jag kommer en yngre musikalisk tvillingsjäl. Vi blev presenterade för varandra på någon prisgala och sedan stod vi och pratade resten av kvällen. Han har hjälpt till med två av låtarna på nya skivan.”

Backstage på Gröna Lund med Kristina Lugn 2018
Kristina Lugn och jag var gäster på Markus Krunegårds spelning, vi hade aldrig träffats tidigare. Hon skulle läsa en av hans texter men var jättenervös, konstigt nog, för hon har ju alltid känts så kaxig. Jag sa att jag nog hade något lugnande om hon behövde. Efter det blev vi så här bra kompisar.”