Bob Dylan är överraskande bra och skrotbluesfunky

Uppdaterad 2019-06-27 | Publicerad 2019-06-26

För fjorton år sedan var konserten på Globen ett klassiskt haveri.

I dag är det en helt annan Bob Dylan på scenen.

Vissa stunder är rätt, öh, funky?

Bob Dylan, dock ej från Globen. Arkivbild eftersom det råder fotoförbud under hans konserter.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
Bob Dylan
Plats: Globen, Stockholm. Publik: 8500. Längd: 1 timme och 40 minuter. Bäst: ”Girl from the north country”, ”Can’t wait”, ”Scarlet town” och gitarristen Charlie Sexton. Sämst: Finns flera exempel, men den aktuella versionen av ”Like a rolling stone” är fortfarande under ombyggnad.

Spelningen som Bob Dylan gjorde på samma arena för 14 år sedan har i dag samma regler som mansklubben i filmen ”Fight club”.

De är, för att vara exakt, tre stycken:

1. Man pratar inte om konserten på Globen, 2005.

2. Man pratar inte om konserten på Globen, 2005.

3. Nej, man pratar inte om konserten på Globen, 2005.

Nobelpristagaren i litteratur är faktiskt den enda artisten som har belönats med betyget ”överkorsat minus” i Aftonbladets långa historia.

Det var sannerligen en skröplig kväll. Någon stod på scenen vid ett piano, men det var inte Bob Dylan. Haverierna lät som att han höll på att begrava sin scenkarriär. Frågan var om det ens var anständigt att ta betalt för ”showen”.

Sedan dess har Dylans konserter på stora festivalscener och arenor ett halvbra rykte.

Är det ens värt att se dem? Eller ska man vänta på att han återvänder till en mindre lokal? Tolkningarna som Robert Zimmerman och hans band har gjort av Bob Dylans låtar de senaste decennierna är egentligen inte ett dugg anpassade för bullriga hockeyhallar.

Men Dylan var så mycket äldre för fjorton år sedan, han är betydligt yngre i dag.

Konserterna kräver alltid en viss invänjning. Kan bero på att det ibland låter som att Kakmonstret och den allvetande jedimästaren Yoda sjunger i samma mikrofon på scenen. Och versionerna av låtarna befinner sig, som vanligt, i olika renoveringsstadier. Vissa har inte ens ett golv ännu.

Dylan verkar dock ha kul. Han är i synnerligen fin form.

Han och bandet vispar igång ”Things have changed” innan lamporna släckts och publiken hunnit sätta sig. Han hamrar på pianot som om han uppträdde på en saloon i en westernfilm. Ibland bygger han till och med in melodier från gamla surfrockklassiker i sina låtar.

I två fantastiska versioner av en lätt västkustfunkig ”Can’t wait” och en isande stark ”Scarlet town” poserar han med mikrofonstativet som en hårdrockstjärna.

Finns ingen annan som rullar fram genom jazz och stenkaksblues, Mississippi och New Orleans, folkrock och Muddy Waters-riff, country och plåtskjuls-r’n’b med samma lediga luffarsväng. Det känns och låter som att musikerna uppfinner flera av låtarna i stunden.

Det dröjer ett tag, men till slut blir spelningen smått hypnotisk. Man vaggas sakta in ett magnetiskt groove som aldrig slutar.

Alla bra Dylan-kvällar har ett ögonblick som man kommer att prata om länge efteråt och förknippa hela konserten med.

Här är det ”Girl from the north country”, en version som svävar och spricker på ett sätt som den aldrig har gjort förut.

När 78-åringen sjunger en av sina vackraste ballader blir det som att höra den för allra första gången.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

Följ ämnen i artikeln