Starka berättelser från tonåren av Lucy Dacus
Publicerad 2021-06-25
ALBUM När Lucy Dacus gräver i det förflutna blir musiken gripande från början till slut.
Lucy Dacus
Home video
Matador/Playground
ROCK Det finns de som ältar det förflutna och de som aldrig ser tillbaka. Lucy Dacus tillhörde länge den senare gruppen. Det som varit går ju ändå inte att få ogjort, tyckte hon.
För två år sedan lämnade den 26-åriga musikern hemstaden Richmond för Philadelphia. Då hade hon hunnit släppa två hyllade album och bilda supergruppen Boygenius tillsammans med vännerna Phoebe Bridgers och Julien Baker.
Men inför sitt tredje album ville Dacus bli mer personlig och sluta gömma sig bakom fiktiva låttexter. ”Home video” är därför en resa genom tonårstiden hemma i Richmond.
Under albumets gång analyserar hon gamla romanser och funderar mycket över religionen som hindrade henne från att vara öppet queer. Åtta minuter långa ”Triple dog care” handlar om att bli kär i sin bästa tjejkompis och sorgen i att inte få vara tillsammans, ”Going going gone” om att mötas upp varje dag och hångla på samma parkbänk.
Dacus river ut de allra mörkaste sidorna av dagboken. I ”Thumbs” sjunger hon om en gammal fantasi där hon får för sig att mörda sin kompis osköna pappa: ”I lovе your eyes and he has thеm/Or you have his cause he was first/I imagine my thumbs on the irises, pressing in until they burst”.
Med humor och ärlighet lägger Dacus nästan all sin fokus på berättelserna. Hennes gitarrer är mindre spretiga och mer vemodiga och soundet har blivit varmare, mognare och mer avskalat.
Det hörs som tydligast på ”Please stay” där hon sätter sig bakom pianot för första gången på skiva och backas upp av både Bridgers och Baker.
I den mörka balladen går hon hem till en vän som inte längre vill leva, ser smutsiga tallrikar i diskhon, kläder som ligger kvar i torktumlaren och blommor som sedan länge vissnat.
Genom att våga gräva i det förflutna har Lucy Dacus gjort sitt i särklass mest gripande album hittills.
BÄSTA SPÅR: ”Please stay”.