Weezer klär lagom i symfonisk skrud
Publicerad 2021-02-05
ALBUM ”OK human” är, på gott och ont, Weezers orkestrala pandemialbum. Det blir ett litet eldande för kråkorna med alla fioler.
Weezer
OK human
Crush/Atlantic/Warner
POP Harry Nilssons bortglömda ”Nilsson sings Newman”. The Beach Boys oundvikliga ”Pet sounds”. Den sköra chansonmästarinnan Françoise Hardy, den sluskige nationalskalden Serge Gainsbourg. Alla är de förlagor till Weezers fjortonde studioalbum, enligt sångaren, låtskrivaren och rocksnobben Rivers Cuomo.
Nu var det inte alls tänkt att det långlivade Los Angeles-bandet skulle släppa symfonisk musik just nu. Efter diverse utflykter i trap-produktion och Toto-tolkningar lovade de en tillbakagång till klassiska gitarrer på kommande, heavy metal-inspirerade ”Van Weezer”. Därefter var planen att bandet, tillsammans med Green Day och Fall Out Boy, skulle ta Amerikas basebollarenor med storm. Men när ”Hella mega tour” än en gång sköts upp flyttade Cuomo & Co fokus till covid-symfonin ”OK human”, titeln en parafras på Radioheads ”OK computer”.
Albumet, som annonserades och släpptes plötsligt, är helt och hållet ett resultat av pandemiskt leverne. Cuomo har på senare år inte tvekat att ta sitt Weezer i otippade riktningar, men albumet sticker ändå ut i bandets katalog. Musiken är ofta pianobaserad, med en 38 musiker stark orkester inspelad i Abbey Road Studios som grädde på semlan.
Men de lyxiga stråkarna blir mest pynt i hörnet. Weezer har ett extremt cementerat uttryck. Det spelar egentligen ingen roll om de ramas in med flöjt, jordiga 70-talspianon eller ”Strawberry fields forever”-mellotron. Det landar ändå i – Weezer.
På textsidan är ”OK human” en liten inblick i Rivers Cuomos corona-liv. I en sång, döpt efter den indiska rätten Aloo gobi, sjunger Cuomo: ”Order up a decaf latte, spin Gainsbourg tunes”. ”Playing my piano” är en meta-låt om att spela piano (samt att inte tvätta håret på tre veckor och skolka från Zoom-intervjuer). I ”Grapes of wrath” läser han ”Mrs Dalloway” och ”Moby Dick” för att slå ihjäl tid och lånar våldsamt från Eddy Grants ”Electric avenue”.
Vad som ringer kvar är Cuomos klädsamt stukade röst och de kvalitetsstämplade 90-talsmelodier som trots allt strösslas ut med ojämna mellanrum. Och på sluttampen, i albumets två sista spår, uppnår Weezer ändå en lyckad liten kammarpopfinal.
BÄSTA SPÅR: ”La Brea tar pits”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik