Sturgill Simpson gör ojämnt plinkeplonk

Publicerad 2021-08-27

Gammal själ. Sturgill Simpson fortsätter att låta musiken byta skepnad för varje ny skiva.

ALBUM Sturgill Simpson är en av världens mest intressanta countryartister.

Men det var ett tag sedan han var bäst.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
Sturgill Simpson
The ballad of Dood & Juanita
Hip Top Mountain Records/Border

COUNTRY Det finns något här som för tankarna till The Soggy Bottom Boys från bröderna Coens komedi ”O brother, where art thou?”. Eller till en Steve Martin med banjo. Genren bluegrass, denna kaskad av fioler och plinkeplonk, placerar ofta musiken så långt tillbaka i tiden att den inte går att ta på allvar.

”The ballad of Dood & Juanita” inleds med en marschvisa som för lyssnaren till en plats i USA efter inbördeskriget för ungefär 150 år sedan. Det är lite som att höra Ulla Billquists ”Min soldat” på radion.

Sturgill Simpson tar sitt konceptalbum på djupaste allvar. Den egensinniga countryartisten från Kentucky är bland annat inspirerad av sin farfar. Simpson fokuserar mer på att berätta en blodig westernhistoria än, vad det verkar, låtarna.

Den 43 år gamla frifräsaren visar att han är en av countrymusikens intressantaste artister genom att låta musiken byta skepnad för varje ny skiva. Tyvärr var det också ett tag sedan han även visade att han är bäst. Det finns tre eller fyra ballader som skulle få mig att trilla av sadeln, om jag mot förmodan hade ägt en häst.

Resten har svårslagen stilkänsla men ger knappast samma hypnotiska effekt som projektets riktiga källa: albumet ”Red headed stranger” med Willie Nelson.
BÄSTA SPÅR: ”Played out”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik