Slipad men onödigt opersonlig Newkid
Publicerad 2020-06-05
ALBUM Svängiga refränger om att dricka prosecco och leva creme de la creme kommer starta gränsöverskridande bordsdans i ”Så mycket bättre”.
Som albumartist har Newkid dock en del kvar att bevisa.
Newkid
Mount juhn
Sony
R’N’B – Varför låter all ny svensk musik som en tre år gammal Drake-låt?
Sms:et från en vän väckte mig en morgon för två år sedan, men det är fortfarande slående aktuellt.
Newkid gör inte mycket för att ändra på den saken.
Hans nya sjuspårsalbum låter just så studsigt, efterhängset, på gränsen till förnumstigt. Newkids grej är att vara lite slickare än andra. Han sjunger bättre och adderar en nypa ”Despacito” i beatsen.
29-åringen från Uddevalla har gjort till vana att annektera amerikanska trender – från debutens stadium-hiphop till den Justin Bieber-osande comebacken som följde sju års kontraktsrelaterad tystnad. ”Mount juhn” släpps två veckor efter forna och jämngamla samarbetspartnern Lorentz senaste alster. Där Lorentz har en unik, medfödd persona som singlar ut honom från amerikanska förebilder är Newkids svenska r’n’b mer en Google translate på Drakes redan tillryggalagda dancehall-period.
Visst finns här tydliga tecken på talang. Melodikänslan och fina formuleringar som ”Jag älskade hur du bruka stå på tå/När vi kysstes för att nå” stannar kvar. Men den personlighet som det sås frö till här och var krattas effektivt igen av genomgående generiska produktioner.
Newkid är överlägset mest trovärdig i balladerna. Hans honungsröst med precis lagom rasp är som gjord för slow jams. Den avskalade pianoversionen av ”Kanske var vi rätt bra ändå” som framfördes i SVT:s ”Babel” vittnar om vad som kunde ha blivit om någon i studion vågat hålla tillbaka. I gospeltryckaren ”Stark” snuddar Newkid vid en svensk motsvarighet till kanadensiska duon Dvsn:s skinnpajklädda soul. Där finns en solklar väg framåt.
BÄSTA SPÅR: ”Stark”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik