Livliga minnen med Tomas Andersson Wij

Publicerad 2018-02-23

Tomas Andersson Wij med Deportees Anders Stenberg i bakgrunden.

KONSERT Tomas Andersson Wijs nostalgiska rocknoveller – i kväll med tjusigt modern inramning – hittar sitt självklara hem i Jönköpings konserthus.
Från första hymnen till sista, spontana psalmen.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Tomas Andersson Wij
Turnépremiär: Jönköpings konserthus, Jönköping. Publik: 750. Längd: 2 timmar och 15 minuter. Bäst: ”So long” och ”Hälsingland”. Sämst: Att taxibilarna i Jönköping är slut i minus 11 grader.


JÖNKÖPING. ”Jag har stått på Globens scen inför 4 miljoner tv-tittare och känt mig som fucking Bono och jag har spelat med en döv ljudtekniker i Hjo kyrka”, säger Tomas Andersson Wij.

Karriärinjektionen ”Så mycket bättre” har nu tagit honom till största turnén hittills, inklusive drömmen: ett utsålt Cirkus i Stockholm.

På tionde albumet ”Avsändare okänd” – liksom på scenen i kväll – tar 46-åringen hjälp av Anders Stenberg från Deportees och Gustaf Karlöf från Niki & the Dove, samt Lovisa Samuelsson och Jesper Nordenström.

Den unga kvartetten ger de sakrala inslagen i Wijs musik modern innebörd. Anders Stenbergs gitarrslingor minner om samtida amerikansk indierock som Beach House och The War On Drugs. Gustaf Karlöf kontrar med mjuk Fleetwood Mac-feeling. En snygg fond för dessa vismelodier.

Tomas Andersson Wijs bästa texter – med sin detaljrikedom och sina livliga minnen – har nostalgiska kvaliteter som för tankarna till Peter Englunds bok ”Jag kommer ihåg”.

Den bitterljuva känslan i ”Tommy och hans mamma”, ”Sanningen om dig” och ”Sommaren 77” förstärks av Super 8-filmer på en tredelad skärm. På scenen står även fem träpaneler, som skapar en ombonad stugkänsla – en inramning i samklang med musiken.

Tomas Andersson Wijs förhållande till frontmannaskapet är däremot en smula ambivalent.

Typiskt mellansnack: ”Jag måste bara knyta min scarves, annars blir jag otrygg”. Eller ”Hur många Imovane kan man ta utan att bli beroende?”, apropå sin medverkan i ”Så mycket bättre”.

Naturligtvis får vi även tolkningarna från tv-programmet i kväll. (Är det ens möjligt att sätta sin fot i ett konserthus i vinter utan att höra minst en låt av Uno Svenningsson?) Men Wij lyckas få sina covers på Uno, Moneybrother och Eric Saade att smälta in i låtlistan.

Allra finast är emellertid egna ”So long”.

Sorgsenheten i texten och Stenbergs gitarrslinga når hela vägen till bakersta raden.

Landskapsromantiken i ”Hälsingland” är också ljuvlig.

När konserten egentligen är slut och ljuset i lokalen tänt kallar publiken in Tomas Andersson Wij en sista gång genom att sjunga ”Där får jag andas ut (avsked till en svensk predikant”) i stämmor.

Artist och publik sjunger den sedan tillsammans – helt akustiskt – likt en klockren kyrkokör.


LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!