Publicerad:
Uppdaterad:

Paradise Lost är speciella som få

Av: Sofia Bergström

Publicerad:
Uppdaterad:
Paradise Lost ger pålitlighet ett ansikte – eller snarare fem.
Foto: Danny Payne
Paradise Lost ger pålitlighet ett ansikte – eller snarare fem.

ALBUM Det är svårt att inte bli knäsvag av Paradise Losts mästerliga melankoli.


Paradise Lost
Obsidian
Nuclear Blast/Bertus


METAL Paradise Losts kringelkrokiga musikaliska resa sticker helt klart ut ur mängden.

Under sin 32-åriga karriär har den brittiska kvintetten lekfullt växlat mellan doomig dödsmetall, gothrock och elektronisk synthpop.

Och medan andra åldrande metalakter mjuknar till i kanterna rör sig Paradise Lost i motsatt riktning.

”Obsidian” är en logisk, och mer varierad, uppföljare till 2017 års tungviktare ”Medusa”.

Albumet är ett välkomponerat destillat av det Paradise Lost gör allra bäst. Drabbande melodier och naket vemod i skarven mellan dödsmetall och doom framförs med tjusig fingertoppskänsla.

Inledande ”Darker thoughts” är talande för skivans omfång. I ljudbilden är sköra partier med stämningsfulla stråkar och spöklika gitarrslingor lika självklara som distade riff och förlösande growl-sång.

Apropå det sistnämna har Nick Holmes sidovrålande i dödsmetall-besten Bloodbath gjort underverk för formen.

På tyngre ”The devil embraced”, ”Fall from grace” och ”Ravenghast” låter det som om både självförtroendet och stämbanden har badat i Bamses stärkande dunderhonung.

Och låttexterna är förstås lika svarta som vulkanglaset skivan är döpt efter. Bekanta ämnen om ofrånkomligt förfall, sorg, ensamhet och existentiella prövningar romantiseras vitt och brett – och träffar hårt.

Bara en och annan svag stund (läs: generiska ”Hope dies young”) lurar i skuggan av gruppens mästerliga melankoli.
BÄSTA SPÅR: ”Ravenghast”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

Publicerad:

LÄS VIDARE

Publicerad: