Håkan Hellström lyckas inte engagera fullt ut
Uppdaterad 2020-06-05 | Publicerad 2020-05-15
ALBUM I stunder glimrar Håkan Hellström precis lika unikt som vanligt. Men första delen av albumet ”Rampljus” rymmer också moment där han låter som en mindre engagerande repris på sig själv.
Håkan Hellström
Rampljus vol 1
Tro och Tvivel/Woah Dad!/Warner
POP Håkan Hellström har varit den mest centrala figuren i svensk popmusik i 20 års tid, älskad av sin publik och hyllad av kritikerna hela vägen på ett närmast unikt unisont sätt. I dag är han större än någonsin.
Men vi vet också att det här är artisten som under resans gång har författat rader som ”Håkan, du var bättre förr” och ”Alla vill se dig dala nu, Håkan Hellström”.
På denna första halva av hans tionde album (den andra släpps i augusti) är han där igen: ”Håkan du skulle vart grym om du bara gjort en platta å sen dött vid 27”, ”Det går liksom inte att tro på dig längre Håkan”.
46-åringen från Frölunda sänker sig rent av till att adressera en märklig kultursideskrönika som tyckte att han borde börja skriva om sin medelklassvardag i stället för att fortsätta måla romantiska outsiderdrömmar.
Det är ett perspektiv som nästan börjar påminna om det hos Ulf Lundell, Håkans närmaste företrädare på tronen som den inhemska rockens odiskutable rikspoet.
Att det är ensamt på toppen och att den positionen lätt föder vrångbilder av verkligheten har vi sett åtskilliga exempel på. Sannolikt är det uppifrån arenarocktronen heller ingen picknick att stänga av bruset – från fans, skivbolag, producenter, recensenter och andra som tycker att de vet precis vilket steg man borde ta härnäst – och fortsätta navigera vidare helt efter eget hjärta.
Håkan lyckades emellertid utmärkt med det så sent som på överraskningssläppta, tämligen oväntade och mycket lyckade symfoniorkesteralbumet ”Illusioner” för snart två år sedan.
Sju låtar korta ”Rampljus vol 1” rör sig på mer bekant mark. Jocke Åhlund är tillbaka i producentstolen efter tio år och spelar många av instrumenten i ett sound som delvis hakar i det han och Håkan kokade ihop på ”2 steg från paradise”.
Det är lössläppt congassväng, proggiga flöjter, akustiska gitarrer och fläskiga The Who-riff men också Jojje Wadenius som ömsint nylonsträngselegant i ”Studentfylleflaken”.
Utmärkta öppningslåten ”Alla drömmar är uppfyllda” låter som ett slags Stones-groovig summering av karriären så här långt. Texten kunde lätt ha fallit ned i ointressant navelskådande kring det där fåtalet skeptiker som uppenbarligen har bitit sig fast inne i skallen – all fyrfaldigad Ullevi-kärlek till trots – om den inte varit så sylvasst, ordberusat formulerad.
Även countryfolkiga ”Vägen med regnbågen över” är stark, en gangsterstory i ”När lyktorna tänds”-skolan där Håkan hittar ett lite nytt John Holm-aktigt sätt att sjunga.
Somlig annan lyrik låter mest som resultatet av kvällar med olika rökverk och kemikalier i studion, och ger tyvärr inte lyssnaren överdrivet mycket att bära med sig hem.
Det i kombination med en del melodier som ständige medkompositören Björn Olsson recyclar av sig själv gör att albumet inte riktigt lyckas engagera hela vägen på det sätt som vi har haft lyxen att bli vana vid.
Kanske faller helheten bättre på plats när del två dyker upp, måhända sparar Håkan på de starkaste låtarna.
Låt oss hoppas, för det vore onekligen tråkigt att för första gången tvingas skriva att den här artisten faktiskt var bättre förr.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik