LISTAN: En potentiellt magnifik Bowie-film
Håkan Steen väljer fem heta saker i musikvärlden
Varje fredag turas musikredaktionens medarbetare om att dela med sig av åsikter, tips och nyheter.
Den här veckan febrar Håkan Steen över en ny film om David Bowie och hyllar en saknad kulthjälte.
1. En potentiellt magnifik Bowie-film
Sedan David Bowie gick bort för sex år sedan har det inte saknats filmer om hans liv och karriär, från BBC:s utmärkta dokumentärtrilogi ”Five years” till det synnerligen lättglömda biopic-dramat ”Stardust”.
Men i veckan kom detaljer kring ”Moonage daydream”, det första filmprojekt som Bowies familj har gett sin välsignelse.
Regissören Brett Morgen, som bland annat gjorde uppmärksammade ”Kurt Cobain: montage of heck”, har de senaste fem år grävt ned sig i artistens eget filmarkiv med otaliga timmar aldrig tidigare visat konsertmaterial.
”Moonage daydream” beskrivs som en ”feature-length experiential cinematic odyssey” som på Bowie-vis kombinerar musik, teater, dans, konst med visuella ambitioner så stora att filmen bland annat kommer att visas på IMAX-biografer.
Bowie själv är berättarröst och hans mångårige producent Tony Visconti har varit involverad i arbetet med musiken. Premiär blir senare i år men Variety skriver att filmen kan komma att visas redan på Cannes-festivalen i maj.
Det är onekligen svårt att inte bli en smula exalterad, för på flera sätt känns ”Moonage daydream” redan i förväg som Bowie-filmen vi inte visste att vi har väntat på.
2. Nybro-bonanza
Avantgardet är tillbaka! Som om de någonsin varit borta under de åtta år som gått sedan Rasmus Arvidsson och hans muntra män skakade om svensk rock i grunden med sin känslostormande trashankspop’n’roll.
Men nu summerar de sin första era med nya utmärkta sjunde albumet ”Nybrosoundet”, samlingen ”Samlade b-sidor 2016-2021” och boken ”Alltid bakom er”, där Arvidsson med hjärta och slagfärdighet berättar historien om en karriär så hemkörd och indie på riktigt att den inte borde vara möjlig i vår tid.
3. Lovande festivaldebut
FKP Scorpio har under drygt tio år av aggressiv Sverige-satsning lyckats bli en konsertarrangör att räkna med vad gäller stora, folkliga evenemang. Kreddigare satsningar har det tyska bolaget lyckats betydligt sämre med.
Men 8-11 juni kommer nya konceptet Rosendal Garden Party till Djurgården i Stockholm. Med namn som The Strokes, Florence + The Machine, Clairo, Tyler The Creator, Wet Leg, Snoh Aalegra, The National, Sharon Van Etten, Cat Power och Arlo Parks känns det rentav som att huvudstaden håller på att få sitt eget Way Out West.
4. Rubin-podd
Något händer när musiker pratar med musiker. I Anna Ternheims P4-serie ”Framåt midnatt” eller Tomas Andersson Wijs podd ”Hundåren” uppstår en förtrolighet som ”vanliga” reportrar sällan kommer åt.
Samma sak när demonproducenten Rick Rubin intervjuar artister i podden ”Broken record”. Inte alltid så ”journalistiskt” men den ömsesidiga respekt som präglar Rubins samtal med Missy Elliott eller Neil Young får något speciellt att hända. Fler ingår i redaktionen, däribland författaren Malcolm Gladwell, men det är Rubins intervjuer som är grejen.
5. Tack för allt
Chris Bailey gick bort i lördags, bara 65 år gammal. Sångaren i australiensiska The Saints blev aldrig punkens största stjärna men den förkrossande debutsingeln ”(I’m) Stranded” från 1976 formade på flera sätt genren. De tre 70-talsplattorna är måhända de som går till historien men jag gillade verkligen hur Bailey tog sitt band åt ett mer akustiskt håll på 80-talet.
Framför allt glömmer jag aldrig en The Saints-spelning hösten 1989 på Folkets Hus i Alvesta, av alla ställen. Någon i publiken bjöd Bailey på snus, två tjejer från min gymnasieklass var uppe och dansade på scenen och vi få som var där fick fantastiska versioner av borde ha blivit-klassiker som ”Ghost ships”, ”Sold out” , ”Grain of sand” och ”Just like fire would” (som Bruce Springsteen senare spelade in).
Bailey var både en cool estradör och en sällsynt själfull sångare. Han är djupt saknad.
Fem låtar: Pop i svartvitt och giftspetsad soulrock
”FALLER HELLRE”
Slowgold
Amanda Wernes skira rockmelodier var speciella redan från början men hittar en allt mer personlig ton för varje skiva. Om två år gamla albumet ”Aska” skildrade en tung och mörk period i hennes liv spinner ”Kärlek”, som släpps nästa vecka, snarare vidare på den ljusare drömpop som också är väldigt mycket Slowgold.
”AIN’T KILLED ME YET”
Adia Victoria
T-Bone Burnett-producerade ”A southern gothic” var ett av förra årets bästa album i sin mörka korsning av rock, blues och country. Här kommer mer. Nashville-sångerskan skrev låten under pandemin när hon tvingades ta ett själsdödande jobb på ett Amazon-lager för att få ihop till hyran.
”BUDDY’S RENDEZVOUS”
Father John Misty
Josh Tillman är aldrig ointressant och framför allt aldrig oförutsägbar. Nya albumet ”Chloë and the next 20th century” gräver ned sig i gammal jazz och swing, forna tiders Hollywood-romantik och smäktande ballader. Pop i svartvitt som får spänning av Tillmans syrliga nutidsblick.
”ALL THE GOOD TIMES”
Angel Olsen
Efter delikata fjolårssingeln ”Like I used to” hade jag vissa förhoppningar om ett helt gemensamt album från Angel Olsen och Sharon Van Etten. Minst lika bra är att de i stället släpper varsin egen skiva, Van Etten 6 maj och Olsen 3 juni. Den här giftspetsade soulrockballaden lovar tveklöst gott.
”THE LIGHTNING I & II”
Arcade Fire
Hade svårt att engagera mig Arcade Fires senaste album, det experimentella och splittrade ”Everything now”. Fem år senare hittar de en helt annan laddning. ”The lightning” är två låtar i svit, en klassisk Win Butler-resa mellan dramaballad och feberrock. Hela albumet ”We” kommer 6 maj.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik