Filmrecensioner

Oasis på toppen är tårframkallande

Av: 

Per Magnusson

Sommaren 1996 spelade Oasis inför 125 000 personer på Knebworth två kvällar i rad.
Sommaren 1996 spelade Oasis inför 125 000 personer på Knebworth två kvällar i rad.

MUSIK

DOKUMENTÄR Filmen om Oasis klassiska konserter på Knebworth fångar bandet på krönet av sin karriär.

Den låter – och ser – fantastisk ut.

Betyg: 4 av 5 plus
Oasis Knebworth 1996
Regi: Jake Scott


När Oasis landade sin helikopter vid Knebworth House i Hertfordshire stod det brittiska 90-talet i zenit. Bakom scenen tände Jarvis Cocker en cigg åt Kate Moss. En golfbil väntade på Liam Gallagher. New Labour knackade på dörren till 10 Downing Street.

På två år hade fem arbetarblokes gått från pubar till fotbollsarenor. De hade redan betat av haussade konserter på Earl’s Court i London och Maine Road i Manchester. Men ingenting skulle bli som detta; britpopens motsvarighet till den sista måltiden, 90-talets Woodstock.

På tv-nyheterna rapporterades om decenniets konsert. Två miljoner britter – 2,7 procent av befolkningen – försökte få biljett. En kvarts miljon lyckades.

Detta var före Facebook och fans gick upp ”stupid o’clock in the morning” för att vallfärda till biljettluckor, ringa från röda telefonkiosker.

I ”Oasis Knebworth 1996” rullas historia på historia ut, på obegripliga nordbrittiska accenter.

De dramatiserade delarna får filmen att kännas som en nostalgisk snuttefilt. Arkivmaterialet är däremot strålande och blir till ett oavsiktligt modernt tidsdokument med Beppe-hattar och baggy jeans.

Vi får följa de två kvällarna kronologiskt, från förberedelser till fyrverkerier. Citatmaskinen Noel Gallagher bär berättelsen. En röst saknas: Liams (bortsett från ett pliktskyldigt citat på slutet). Den eviga syskonfejden skaver faktiskt mot den motstridiga energi som trots allt fanns mellan bröderna då. Noel ler på scenen, Liam står vid kravallstaketet och tittar upp mot sin storebror, en motvilligt vördnadsfull hyllning.

När bandet soundcheckar ”It's gettin’ better (man!)” från ”Be here now” – albumet som året därpå, enligt vissa, skulle punktera britpop – låter den lysande. Tesen om att Oasis förlorade glöden snarare än låtarna blir påfallande. Knebworth var början på slutet. Efter triumfen framför 250 000 fanns ingen kvar att ge två fingrar till.

Om Noel vetat att hans låtar skulle definiera ett decennium hade han aldrig skrivit klart dem, säger han.

Filmen fångar Oasis på krönet av sin karriär. Den låter – och ser – fantastisk ut. Bandet hade lärt sig smycka sin musik bortom stökig Sex Pistols-rock utan att ha tappat sin kreativa kompass i kokain. Noel berättar att han skrev ”Wonderwall” och ”Don’t look back in anger” samma vecka. Bredvid honom sjunger Liam ”Cast no shadow”, ”Slide away” och ”Acquiesce” som han aldrig skulle sjunga dem igen.

I hans stämband bodde drömmarna och hoppet hos en hel generation. I hans statylika scenpose och spända käkar var vi trygga.

Som ett fan säger: ”Oasis var vi. Vi var dem.

När jag ser publiken i sina frisyrer ser jag också mina egna tonår. Tomma gator i en småländsk bruksort. Regn mot fönsterrutor. Ett paket Benson & Hedges på ett kafébord.

Oasis fångade som inget annat band ungdomlig ambivalens och förvandlade den till någonting hoppfullt, en gemenskap. ”Dance if you wanna dance/Please brother take a chance/You know they’re gonna go/Which way they wanna go/All we know is that we don’t know.”

Ett regn faller i augustinatten. Kameran sveper över tårfyllda, euforiska ansikten. Vad hände sedan med dem – med oss? Vi som skulle live forever, bli champagne supernovas.


”Oasis Knebworth 1996” har svensk biopremiär i kväll och släpps på dvd/blu-ray 19 november.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

ANNONS EXTERN LÄNK

3 för 2 på damtrosor hos Lindex! Få den billigaste på köpet. Rabatten dras av i kassan. Handla här

Lindex

Publisert:

LÄS VIDARE

”Jag fortsätter bara göra musik”

ÄMNEN I ARTIKELN

Filmrecensioner

Dokumentärer

Musik

Oasis

Liam Gallagher

Noel Gallagher

Jarvis Cocker