Guns N’ Roses är en skugga av sitt forna jag

Sofia Bergström

helskärm

KONSERT Vad vi ville ha: en bra spelning.

Vad vi fick: en spelning som på sin höjd är helt okej.

Guns N’ Roses får med nöd, näppe och stora doser nostalgi godkänt.

Guns N’ Roses
Plats: Strawberry Arena, Stockholm. Publik: Saknar exakt siffra, men uppskattningsvis är arenan fylld till två tredjedelar. Längd: tre timmar (!). Bäst: ”Double talkin’ jive”, ”Estranged” och ”Patience”. Sämst: ”Down on the farm”, ”Hard skool”, ”Wichita lineman” med flera. Samt att bandet fortfarande insisterar på att spela i tre timmar. Fråga: Varför fick inte recensenter och fotografer pressackreditering respektive fotopass till spelningen?

”Because what you want & what you get are two completely different things” – namnet på Guns N’ Roses pågående turné är slående.

Samtliga på plats – jag själv inkluderad – vill såklart få en glimt av forna glansdagar, när det amerikanska rockbandet vände upp och ned på musikscenen, ställde sig på den absoluta toppen och pissade på det präktiga etablissemanget.

Det skeppet seglade redan 1993.

För det man får av samtida Guns N’ Roses, med de återvändande medlemmarna Slash och Duff McKagan i uppställningen, är något helt annat.

2017 nåddes en ny formtopp som få hade kunnat förutspå, men sedan dess har den amerikanska rockgruppen varit på rak kurs mot Marianergraven. Med störtdykningen på Sweden Rock Festival för tre somrar sedan kraschade de på botten.

Spelningen på Strawberry Arena blir inte fullt så horribel. Mest helt okej.

När Axl Rose river av första refrängen i ”Welcome to the jungle”, som testas som öppningsspår i stället för ”It’s so easy”, med hedern i behåll drar jag en lättnadens suck.

Den 63-årige sångaren ser betydligt fräschare, gladare och piggare ut än senast jag såg honom. Frontmannen springer, dansar, hoppar och byter kläder så det står härliga till. Energinivån på scenen är betydligt högre än i publikhavet.

Jag uppskattar ansträngningen. Tyvärr räcker det inte hela vägen.

Sångaren låter allt mer som en mumlande Musse Pigg – en vanligt förekommande liknelse på sociala medier - ju mer spelningen fortskrider. Ljudet studsar också runt som en jojo. Sången är olidligt hög och frustrerande låg om vartannat, vilket inte gör saken bättre.

Lagom till ”Coma”, en timme och 50 minuter in i spelningen, töjs de stackars stämbanden ut på sträckbänk. Det är både sorgligt och smärtsamt. Och då ska karln sjunga i en timme till.

Vilket leder mig till det största problemet – längden.

Det borde vara olagligt att spela i tre timmar (ja, jag tittar även på dig Bruce Springsteen).

Alla inblandade skulle vinna på om spelningen hade kapats med ungefär hälften. Inte minst den stående publiken på parkett som förtjänar en medalj av något slag.

Här kommer några förslag på låtar som med fördel kan strykas ur låtlistan:

”Rocket queen” och ”Anything goes”, som i dag har lika mycket sex appeal som ett lavemang.

Bandets tolkning av UK Subs ”Down on the farm”. Låter som ett skavsår känns och borde avlivas på närmaste slakteri.

”Wichita lineman”, ett coverval som jag aldrig har förstått mig på. Än mindre år 2025.

– Vad fan är det här? utbrister mannen bredvid mig. En högst befogad fråga.

Med det sagt finns det också några ljusglimtar.

Slashs solo i Velvet Revolver-dängan ”Slither”. McKagans sånginsats i Thin Lizzys ”Thunder and lightning”. Carpenters dynamiska trumspel i ”Estranged”.

Och i ”Patience” sjunger Axl Rose alldeles utmärkt i de lägre registren. I en bättre värld hade låten gett sångaren inspiration att sänka tonarten i resten av låtarna.

Efter ett på tok för långt spektakel av spridda skurar går Guns N’ Roses slutligen i mål med ”Paradise city”. Vid det laget är Axl Roses pipa paj och mitt tålamod uttömt.

Bandet får med nöd och näppe godkänt.

Hoppas de lyckas bättre i morgon på Black Sabbaths avskedskonsert i Birmingham.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik