The Chainsmokers kirrar klassfesten
Publicerad 2018-03-10
KONSERT The Chainsmokers har ingen känsla för feeling. På scen är de en ganska enerverande upplevelse.
Men de fyller sitt syfte som dj:s för årets största klassfest och publiken älskar dem.
The Chainsmokers
Plats: Tele 2 Arena, Stockholm. Publik: 7 932. Längd: 1 timme och 40 minuter. Bäst: ”Paris” och den snygga lasern i slutet av konserten. Sämst: Brostep-remixerna.
I veckan hade den fascinerande norske längdskidstjärnan Johannes Hösflot Kläbo comeback för sin videoblogg.
Kläbo är – med tre OS-guld från Pyeongchang och ett hårt grepp om den totala världscupen – bäst i världen på skidor.
Han är också 21 och bor fortfarande hemma hos föräldrarna. En ung miljonär som i fjol ökade sin inkomst med 7 510 procent. Men hans föräldrar ansvarar för ekonomin. Johannes Kläbo har fortfarande veckopeng.
I sin vlogg vaknar han på morgonen – i yrvaken lugg en karbonkopia av karaktären ”Penetrators-Chris” i tv-serien ”Skam” – tittar ut och noterar att det snöar. Han känner sig ”omotiverad”.
– Jeg må pröve å bare ta det litt stille i dag, säger han till kameran.
Så i stället för att knäppa på sig skidorna går han och köper det senaste Playstation-spelet. Han ska bara klämma några mackor och ta en tupplur på soffan också.
– Det är lätt att vara Johannes Kläbo just nu, allt är bara kanon hela tiden, säger Camilla Vesteng, på norska tidningen VG, i en intervju med Aftonbladet.
Det går en röd tråd från Johannes Kläbos uppfällda hoodie-tillvaro till den amerikanska dj-duon The Chainsmokers.
I deras musik är ”allting kanon – hela tiden”.
Kanske är det därför de är så omåttligt populära just i den åldersgrupp som – liksom Johannes Kläbo – fortfarande bor hemma. De som lever ett post-gymnasialt liv med välfyllda kylskåp, veckopeng på hallbänken och Snapchat-relaterade problem i marginalen.
Tele 2 Arena påminner i kväll om en gigantisk skol-reunion för dessa kids. Lokalen är inte ens halvfull och avdelad på mitten av svarta skynken, likt ett gigantiskt klassrum med undanskuffad kateder. Läsk och chips i baren, den unga publiken gulligt uppklädd till tänderna.
Och The Chainsmokers är det perfekta soundtracket till partyt.
”Welcome to the narcissism/Where we’re united under our indifference”, sjunger ena halvan Andrew Taggart i senaste singeln ”Sick boy”.
När den uramerikanska blonda kalufsen Taggart inte sjunger, står han och mixar i Homer Simpson-t-shirt. Alex Pall – i bakvänd keps och helskägg – studsar upp och ner på det enorma dj-båset.
Duon alternerar mellan röjiga remixer och euforiskt melankoliska poprefränger (typexempel: Rihannas ”We found love”) som sköljer över arenan i iskallt, blått ljus. Det ger spelningen en ryckig känsla. Så fort man kommit in i en stämning örfilas man över till en annan.
Ju längre konserten lider, desto mer övergår den från klassfest till ofrivilligt besök på deodorantfattigt, sockerkickat tonårskillrum. Där råder allmän nihilism.
Tecknade monster på bildskärmar. Trum-battle. Haddaways ”What is love” i tjugo sekunder. Konfetti. Pang pang. The Cranberries ”Zombie” i rejvversion.
Andrew Taggart berättar att duon gillar att supa och lyssna på emo-musik. Det är logiskt. Några av deras mest strömmade hits – ”Young”, ”You owe me” och ”Closer” – har melodier som hämtade från Blink-182 och amerikanska high school-filmer. Taggart sjunger vissa av dem med inlevelse, andra med blank blick, som tänkte han på sin favoritjuicekedja Joe & the juice.
Men innan extranumren – Coldplay-hitten ”Something just like this” och ”Don’t let me down” – tar han något starkare.
– ”Fuck, I love tequila”, säger han från scenen.
Sedan sjunger han den avslutande, trotsiga ”Everybody hates me” med ryggsäck på ryggen, uppfälld hoodie och lugg som tittar ut.
Vad han gör i morgon?
Jag tror han må pröve å bare ta det litt stille.