Rockbjörnen

Kraftlöst - och darrigt av Sixto Rodriguez

Av: 

Håkan Steen

ROCKBJÖRNEN

Rodriguez låtar har åldrats bättre än han själv

Klart Rodriguez förtjänar att få åka runt och casha in på sin nyvunna, senkomna popularitet.

Men låtarna har åldrats betydligt bättre än artisten.

Storyn är ofta allt. Ett världsledande it-bolag ska helst ha börjat i någon förälders garage. En artist blir givetvis mer intressant och spännande ju krokigare karriären varit.

Det är för en story snarare än en artist som de flesta kommit till Skeppsholmen den här fantastiska sommarkvällen.

Visserligen återutgavs Sixto Rodriguez två fantastiska men nästan helt bortglömda 70-talsalbum ”Cold fact” och ”Coming from reality” redan några år innan den Oscarsbelönade dokumentären ”Searching for Sugar man”. Men det är givetvis filmen, svenske Malik Bendjellouls mästerligt berättade historia om singer-songwritern som fick chansen, floppade, började jobba på ett bygge och med tiden blev kultstjärna utom sin vetskap, som får tusentals att vilja se 71-åringen från Detroit.

Sitter på en pall

Och låtarna, förstås. Nummer som ”Sugar man”, ”Crucify your mind” och ”Inner city blues” förtjänar alla tänkbara hyllningar, det är fantastisk folkrock i Dylans spår som inte åldrats en dag.

Tyvärr går inte detsamma att säga om mannen bakom dem.

Rodriguez en gång så karaktäristiska röst går förvisso lätt att känna igen men den är betydligt tunnare och raspigare än på de klassiska inspelningarna. Han sitter på en pall under en svart hatt, med en, vad ska man säga, måttligt ambitiös gitarrstil.

Märkt av livet, allmänt skör, om än med sina gamla hippieideal i behåll och några roliga historier i rockärmen.

Obegripligt

Den sortens figur ­behöver ett stadigt band att luta sig emot men combon som backar Rodriguez ägnar sig snarare åt att följa.

Vilket resulterar i en del helt OK tyngre psykedelisk rock men tyvärr ganska kraftlösa, darriga leveranser av mer subtila folkpoplåtar som ”I wonder” och ”Like Janis”.

Jag förstår heller inte varför Rodriguez, med sin glimrande katalog, måste ge sig på covers. Särskilt som han misslyckas kapitalt med att få minsta fart på Little Richards ”Lucille”.

Emellanåt fungerar det emellertid fint, och det är alltjänt en genuint cool katt vi har att göra med, som berörs av publikens kärlek och bara med sin uppenbarelse lyckas röra den tillbaka.

Och så är ju vitsen om kannibalerna som äter upp en clown och diskuterar smaken lite kul (”did that taste a little funny to you?”).

ANNONS EXTERN LÄNK

Present till mors dag eller studenten? Missa inte alla klipp – upp till 50% rabatt på presenter varje dag hos Cervera

Cervera

Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN

Rockbjörnen