Dumt att inte bli överkörd av förförisk och blytung pop

Kristin Lundell

Övermäktig Tove Lo skäms inte för sig – och får publiken på fall

När Tove Lo dundrar in är det bara att lägga sig ned och ge upp.

Hon skäms inte för något och varför skulle hon?

Synd bara på den för­förande svärtan att den måste avbrytas för aerobics.

BBC utnämnde henne till nästa popstjärna på tur.

Den amerikanska musiktidningen Rolling Stone kallade henne för Sveriges mörkaste popexport - ett påstående som måste fått tre tjog black metalband att riva sina hårtesar av frustration.

Har rivit fasaderna

Men musikvärlden måste ursäktas för att de inte kan stå emot Tove Lo.

I sina bästa stunder går det inte att spjärna emot. Inte ens för någon som har svårt att höra hur låtarna i inspelad form skulle kunna förändra livet för någon.

För när Tove Lo och bandet rullar ut sina blytunga popmattor finns inget annat val än att lägga sig platt och vinka fram dem så att de kan fortsätta köra över. Allt annat vore dumt.

Det där mörkret handlar ju om svärta. Om hur 27- åriga Tove Lo redan från början har alla fasader rivna. Hon skäms inte för sig utan plockar i stället noggrant bort filtren och lägger på dubbla uppsättningar trummor.

Det är tretton månader sedan den Stockholms­födda sångerskan släppte debut-ep:n ”Truth serum”, ett halvår senare kom skivan ”Queen of the clouds” och lägg därefter till förbandsspelningar till Katy Perry, en Billboard-trea för singeln ”Habits (stay high)” och - oturligt nog - en stämbandsoperation i början av året. Man borde kunna bli matt för mindre.

Exploderar

Tove Lo har dock redan börjat om igen.

Runt henne fläskar bandet på med en militäriskt synkad precision. ”The way that I am” låter som om den plötsligt väger femhundra kilo medan ”Thousand miles” exploderar under en superkontrollerad dramatik. Hur förförisk Tove Los svärta faktiskt är blir uppenbart när den plötsligt bryts av det glättiga Alesso-samarbetet ”Heroes (we could be)”. Det är som att fällas av en aerobics-knockout.

När Tove Lo är som bäst är hon ju annars rent övermäktig.

Som i ”Run on love” eller ”Got love” som båda är så snygga att man måste surra fast sig vid närmsta pelare för att inte få dån­dimpen.

Tove Lo

Debaser Medis, Stockholm. Publik: Utsålt. Längd: 75 minuter. Bäst: ”Got love” och ”Thousand miles”. Sämst: Alesso-samarbetet ”Heroes (we could be)” må vara en hit på klubbar - och pilatespass - men den bryter sönder magin. Fråga: Nog måste väl detta varit sista gången som Tove Lo gör en klubbspelning?