Bland det sämsta jag spelat på Playstation 5
Uppdaterad 2025-09-02 | Publicerad 2025-09-01
”Lost Soul Aside” må ha utvecklats i elva år men har inte finjusterats en enda sekund.
Det är rent ut sagt användarovänlig, nästan rakt igenom klappkass kinesisk skit som inte i närheten är värt sitt pris.
Dialogerna är en enda livlös katastrof.
Röstskådespelet ännu sämre.
Handlingen fjantig.
Karaktärsintroduktionerna likaså.
Bandesignen undermålig.
Köp- och lootingsystemet meningslöst.
Uppgraderingsmöjligheterna för vapen skrattretande.
Ljudeffekterna huller om buller.
Styrningen trubbig.
Och det laggar.
Det är punkterna i minus-kolumnen efter två timmar – och så här går det till:
Nintendo hade stämt sig själva
Kaser är hjälten i denna story.
Han är någon slags supermänniska som slåss jättebra och är cool.
Först möter han upp några andra ”svinballa” vänner i en groteskt dåligt designad stad. En av dessa är hans syrra, typ den enda kvinnliga karaktären som inte bär en trosvisande kort kjol.
De planerar en kupp mot det tyranniska styret under en parad. Men den får inte ens börja innan en alienvarelser, svinballt döpta Voidrax, istället invaderar stället. Allt rasar samman och då sker det mest linjära och stolpiga försök på en plattformshinderbana jag varit med om i ett tv-spel.
Verkligen allt är dåligt, tråkigt och tar för lång tid. Och hoppen!? Som en annan rödklädd rörmockare kan Kaser dubbelhoppa – men Nintendo hade stämt sig själva ifall de gjorde ett spel med så här urusel styrkänsla.
Vad har de rökt?
Främsta inspirationerna tas förstås annanstans ifrån. ”Final Fantasy”-vibbarna är starka, likväl förs tankarna till ”Devil May Cry” på Playstation 2. Men ett nytt spel på Playstation 5? Nej, det är bland det sämsta jag lirat på den här konsolen.
Det tar på riktigt just två timmar innan jag har roligt första gången. Fienderna dittills har varit på tok för enkla men när jag fastnar lite på en boss tvingas jag faktiskt lära mig stridssystemet ordentligt och maxa kombinationer.
Striderna är det bästa med spelet. Det är dock mest för att det ser coolt ut än att jag känner grepp kring det extremt böljande tempot. Är man generös kan denna del vara 
ibland, särskilt under semi-episka bossfajter.
Men herregud, vad har snubbarna på Shanghaibaserade studion Ultizero Games rökt, druckit och injicerat på samma gång? De här förbannade bossfajterna, som besinningslöst bara matas fram, pågår längre än en Mello-deltävling och dör man tvingas man återuppleva alla femtioelva faser igen.
Respektlös mot köpare
Egentligen borde det finnas en fin historia att hitta här:
Om en ensam kinesisk spelutvecklare vars hjärteprojekt plockades upp av Sony och sen fick växa fram över lång tid.
Utöver striderna kan stilbilden säkert tilltala några. Musiken är fin och vissa banor är faktiskt väldigt snygga. Grundidén och tanken är säkert bra. Men det spelar ingen roll. För mig räcker det inte för att ursäkta allt det andra.
Inte är det en ny kinesisk hit á la ”Black Myth Wukong” vi tittar på här. Snarare tvärtom.
Hur det kan ha utvecklats i elva år och inte finjusterats bättre är obegripligt. I sitt nuvarande tillstånd är det respektlöst, rentav oacceptabelt gentemot köpare att kräva över 700 riksdaler för denna soppa.