Mystiska ”As dusk falls” får mig att omfamna min beslutsångest

Publicerad 2022-07-18

”As dusk falls” är en våldsam och ångestladdad uppvisning av den så kallade ”fjärilseffekten”.

Ju mer jag försöker agera rationellt och med min magkänsla i ”As dusk falls”, desto mer dras jag in ett levande helvete.

Som att begreppet ”pest eller kolera” möter ett ”Pettson och Findus”-scenario.

Det är såväl ångestfyllt som vackert.

Interaktiva filmdraman i tv-spelsvärlden kan se olika ut.

”As dusk falls” kräver ju inte mycket av sina spelare sett till reaktionsförmågor kopplade till kroppen. För det mesta kan jag luta mig tillbaka och betrakta det hela som en coolt animerad seriebok där jag själv styr handlingen.

Däremot går knoppen på högvarv, då det är väldigt stressade och ibland rentav vidriga situationer man kastas in i. Det är ett spel som i sina bästa stunder får en att ifrågasätta sin moraliska kompass och inse hur påtaglig ”fjärilseffekten” faktiskt är i ett liv.

Efter varje kapitel får jag se hur olika vägval hade kunnat leda till helt andra utgångar.

Snyggt parallellhoppande

Det handlar om två familjers sammanblandade livsöden över en längre period. Merparten fokuseras dock på ett minst sagt misslyckat inbrott som utvecklar sig till ett gisslandrama i en småstad i Arizona 1998.

På ena sidan har vi Vince, en småbarnspappa som har till synes vanliga men ack så jobbiga bekymmer i livet, som plötsligt finner sig mitt i stridens hetta.

På anda sidan finns Jay, den yngsta brodern i ”hillbilly”-familjen Holt. På byråkratryttarsvenska hade den psykosociala analysen noterat att han kom från dysfunktionella familjeförhållanden, men killen är mångbottnad och tvingas hela tiden välja mellan två tydliga vägar: Att göra vad som känns rätt eller göra vad han vet är fel – för familjens skull.

Och sedan följer utvecklingen på ett sätt, med olika karaktärer, som jag vägrar avslöja.

Många tunga ämnen avverkas genom spelets gång.

I det stora hela välskriven

Hela händelseförloppet är en kavalkad av dilemman som oftast ska avgöras på mindre än 15 sekunder. De stannar dock kvar i mig längre, precis som en bra film eller serie gör.

Efter ett avslutat kapitel visas dessutom besluten upp på en form av tidslinje och det blir så tydligt att varje aktion har en reaktion. Ur ett psykologiskt perspektiv är ”As dusk falls” faktiskt synnerligen intressant.

Händelseförloppen, dialogerna kring dem och karaktärerna som styr dessa är i det stora hela välskrivna. Dock finns det några hack i skivan, och de blir ju förstås mer påtagliga när gameplayen begränsas till vägval.

Tyvärr blir det en och annan ”nej, men vafan”- reaktion genom resans gång till följd av ologiska utgångar.

Vill ha balans – utan trams

Sen finns det andra delar som inte var ologiska, utan rentav dumma.

I vissa sekvenser ska jag trycka snabbt på diverse knappar för att klara en uppgift. Det känns helt okej om jag ska undvika slag eller ducka för en attackerande hund, men när det handlar om att diska en tallrik eller att laga en kaka blir det bara löjligt. Jag fattar att det inte bara kan beröras tunga ämnen som självmord, otrohet och andra grymma ryggen-mot-väggen-ögonblick. Balans kan dock upprättas utan att involvera tidsödslande trams.

Men i slutet av dagen – när skymningen kommer – är ”As dusk falls” ett fint alternativ till valfri dramathriller. Faktiskt finns det mer än en referens att dra till den underskattade rullen ”Identity”.

Nu har jag bara spelat på egen hand men nog passar detta spel lika bra som en gruppaktivitet. Om inget annat kommer ni i sådant fall lämnas med än mer av den där kittlande beslutsångesten.

Rockbjörnen

Följ ämnen i artikeln