Fascinerande och förfärligt om tidernas trashigaste tv-program
Det ena detaljen är sjukare än den andra i Netflix Jerry Springer-dokumentär
TV-KRÖNIKA Till mitt försvar hade jag faktiskt tänkt skriva om något vettigare.
Men sedan tittade jag på dokumentären om ”The Jerry Springer show”. Och ja. Nu är vi här.
Min plan den här veckan var att lyfta råa, storslagna och allmänt suveräna ”American primeval”, som precis red in på Netflix och faktiskt är den bästa västernserie jag har sett sedan HBO:s 20 år gamla ”Deadwood”.
Men sedan visade det sig att nya, tvådelade ”Jerry Springer: Fights, camera, action” helt enkelt är för snaskig för att lämnas okommenterad; den typ av sensationslystna träskdokumentär från Netflix som man anar att man inte borde titta på men som man tittar på ändå, och sedan känner sig både smutsig och underligt stimulerad av.
Ni som minns, ni minns ”The Jerry Springer show”, som faktiskt inte avslutades förrän 2018 men hade sin storhetstid, om det nu är rätt ord, under 90-talets andra halva, och sändes i Sverige i TV3.
Det var alltså en talkshow som gick ut på att vara så förargelseväckande som möjligt, med deltagare som slogs, slet av varandra hår, slängde stolar, satt i vuxenblöjor, var nakna, svartsjuka, arga och inte sällan uppenbart bakom flötet.
Bland programmets skabrösa teman fanns ”You left me for a hooker”, ”I slept with 251 men in 10 hours”, ”Zack, the 70 pound baby”, ”She’s pregnant with my child but owes me rent”, ”Threesome with my mom” och ”Prostitutes vs pimps”. Och ”I’m happy I cut off my legs” – om en transkvinna som hade sågat av sina egna ben för att hennes hjärna påstod att hon inte längre ville ha dem.
Något som i dag sannolikt hade diagnostiserats som en störning men då alltså togs som ett glasklart fall av underhållning.
Det var en kombination av modern freakshow, wrestling och oförblommerad cynism, och den var inte vacker.
Och det är inte heller den här dokumentären. Om hur arbetet bakom kulisserna gick till, om hur gästerna – som ju faktiskt var riktiga människor – behandlades, och om de konsekvenser programmet fick. För enskilda personer och för tv-kulturen i stort.
Men ändå. Sakerna som visas och berättas är så vrickade att jag måste utfärda en rekommendation även om jag inte är stolt över det.
Vi får se maken och den håriga makan från ökända ”I married a horse”, om en man som hade lämnat sin fru och sina två barn för att leva intimt med en shetlandsponny. Syskonen från ”I’m pregnant by my brother”. Och det urartade slagsmålet mellan Ku Klux Klan-medlemmar, Jewish Defence League – och publik – i ”Klanfrontation”.
Vi får se hur producenterna coachade och eldade upp de medverkande innan de gick ut på scenen, och veta att de hittade 75 procent av dem i ”The Springer triangle” (som man får om man drar streck mellan staterna Tennessee, Ohio och Georgia). Och sedan vägrade att betala deras flygbiljetter hem om de inte fullföljde programmet.
Vi får höra om kvinnor som skickades till akuten efter att ha fått sina naglar utdragna, och se de bilder på Springers trekant med en gästande porrstjärna och hennes styvmor som publicerades i en brittisk tabloid.
(Dock utan att det fick någon direkt negativ inverkan på programledarens karriär, eftersom detta som sagt var på 90-talet.)
Och riktigt mörkt blir det när en son pratar om den mamma som blev mördad av sitt ex, efter att ha mött honom och hans nya kvinna i ”Secret mistress confronted”.
För att inte tala om när en av producenterna berättar om den vidriga far och dotter-vinkel som fick honom att till slut få nog av sitt jobb.
Några gränser fanns det tydligen ändå.
FJELLBORGS FAVORITER
Genombrottet
Netflix senaste svenska serie, om hur dubbelmordet i Linköping efter 16 år till slut löstes med hjälp av DNA-släktforskning, hade gärna fått vara längre och berätta mer. Men den är välgjord, vemodig och engagerande, med mycket fina insatser av Peter Eggers och Mattias Nordkvist.
The Pitt
Gamla ”Cityakuten”-älskare bör kolla in Noah Wyle i detta habila nya sjukhusdrama på Max, som utspelar sig på en akutmottagning på ett sjukhus i Pittsburgh. Ett skift på 15 timmar skildras i lika många avsnitt.
The split: Barcelona
Nog för att Nicola Walker alltid är bra, men behövde man verkligen mer av Abi Morgans ”The split” efter tre säsonger? Ja, tydligen. Den här tvådelade specialen som tar handlingen och figurerna till Katalonien är genomhärlig. På SVT Play.