När har vi ätit oss mätta på enprocentare?

”Eat the rich” säger de – men snart smakar ju alla rika svin likadant

När den odiskutabla mästaren ”Succession” snart gör sorti bör rikemanssatiren ha kulminerat.

Eat the rich-vågen har varit kul. Men den är farligt nära att bli tjatig.

Drifter med de välbärgade är inget nytt fenomen. Att sparka uppåt och känna skadeglädjens sötma när eliten krisar är en anrik och accepterad sport.

Men på senare år har skildringarna av extremt rika människor som beter sig förkastligt och i slutänden ofta får fan för det blivit en egen genre: eat the rich.

Uttrycket brukar tillskrivas filosofen Jean-Jacques Rousseau, vars ord ”När folket inte har något mer att äta, kommer de att äta de rika” lär ha varit populära under franska revolutionen. 

Sedan dess har frasen figurerat i olika sammanhang. Och sedan ett par år tillbaka används den, bland annat, för att kategorisera tv och film som, ofta på ett satiriskt sätt, sätter tänderna i råkapitalismen och klyftorna mellan de som har och de som inte har, och i monstruöst rika människor som själva i princip är monster, utan koll på eller känsla för något eller någon utöver sina egna bankkonton.

Kendall (Jeremy Strong), Shiv (Sarah Snook), Roman (Kieran Culkin).


Det handlar om filmer som Bong Joon-hos ”Parasite”, Rian Johnsons ”Knives out”-franchise, Ruben ÖstlundsTriangle of sadness” och komisk skräck som ”The menu”. Och tv-serier som, framför allt, eleganterna ”Succession” och “The White Lotus”, men även till exempel ”Billions”, ”Nine perfect strangers” och ”You”, vars senaste säsong handlade om hur seriemördaren ”Eat the rich killer” härjade i den brittiska överklassen.

Ett mer lokalt exempel är norska ”Exit”, som just nu är inne på sin sista runda, i vilken de förfärliga finansmännen får betala dyrt för sina synder.

”Exit”.


Rikedom har, rent generellt, gått från att skildras eskapistiskt, som något för oss andra att beundra, till att framställas som något i grund och botten dåligt.

Något som gör människor ignoranta, självupptagna, hänsynslösa, odugliga, korrupta, skurkaktiga och tomma på insidan. Och dessutom ensamma, stressade och olyckliga.

Folk älskar att följa enprocentarnas svinerier och följande fördärv. Och utvecklingen är naturlig, med tanke på vilka enorma rikedomar som har koncentrerats till några få procent, och på alla kriser som har radat upp sig, och alltid drabbar vanligt folk hårdare. Och jag har varit lika underhållen av den här trenden som alla andra.

Men ju mer den växer, desto närmare hamnar den stereotyper, slag i luften, predikande för kören och rent önsketänkande.

Ur ”Glass Onion: A Knives Out Mystery”.


För är det inte något lite tandlöst över satir som inte längre punkterar några uppfattningar, utan bara bekräftar dem som alla redan är överens om? 

Är det inte något ironiskt över att företag som Disney och Amazon, som har mer pengar än typ gud, satsar på antikapitalistiska serier för att de säljer, utan att vi baxnar över hyckleriet? Och över att Hollywood, av alla ställen, matar ut budskapet att rika människor är dåliga människor?

Det går en tunn linje mellan å ena sidan satir och kritik med klor, och å andra sidan helt ofarlig underhållning som mest fungerar som ett sorts lugnande opium för folket. Genom att försöka tuta i oss att mer pengar skulle ge mer problem, och göra oss till idioter.


FJELLBORGS FAVORITER


The diplomat

En riktigt rapp, kompetent och underhållande politisk serie på Netflix av Debora Cahn. Med Keri Russell som en amerikansk diplomat som blir ambassadör i Storbritannien och inte bara måste hantera diverse kriser utan även sin ostyriga man (Rufus Sewell).


Love & death 

I den här serien på HBO Max tar veteranen David E Kelley sig an det spektakulära fallet med hemmafrun Candy Montgomery, som högg ihjäl sin älskares fru med en yxa. Samma sak avhandlades visserligen i förra årets ”Candy” (Disney+) – men Elizabeth Olsen är oerhört bra. 


Sjuksköterskan 

Ännu ett true crime-drama. Det här danska, från Netflix, handlar om sjuksköterskan Christina Aistrup Hansen, som avsiktligt förgiftade patienterna på ett litet sjukhus i småstaden Nykøbing Falster, och stoppades först när en kollega började ana oråd. 


Hitta fler av Fjellborgs favoriter på tv.nu