Gör dokusåporna kompatibla med samtiden – eller lägg ner

Fjellborg: Går det att i praktiken samtyckescertifiera syndens nästen?

TV-KRÖNIKA Det är svårt att se hur program som ”Paradise hotel” ska kunna rulla vidare i gamla hjulspår.

Vill man inte slakta kassakorna måste de anpassas till samtiden.

Det är slippriga tider i såpaträsket.

Ni har redan läst om det. Misstänkta övergrepp inför rullande kameror. Deltagare och produktionsanställda som vittnar om mörkade överträdelser och hård press i en show som måste gå vidare. En abrupt skrotad ”Paradise hotel”-säsong rakt ner i papperskorgen. En ”Ex on the beach”-säsong som ställs in redan på planeringsstadiet. Ansvariga som inte har sett eller hört något och reagerar med banansnigel-fart.

Förvåning över att övergrepp har skett, både förr och alldeles nyligen, i den här typen av dokusåpor – byggda på en potent cocktail av cynism, sex, fylla, exponerade unga kroppar, hägrande kändisskap, stora pengar och hets att leverera – är kanske inte det första man känner. Men att däremot bli upprörd är både enkelt och självklart. Ett övergrepp är ett övergrepp oavsett vilket sammanhang det har begåtts i.

Programledaren Nicole Falciani och några av deltagarna i den nedlagda Paradise hotel-säsongen.

Och samma sak gäller den inte helt rumsrena branschkultur som verkar finnas. Att de som arbetar med de här produktionerna eventuellt ibland väljer att titta åt andra hållet, att de hetsar och tystar ner, är kanske ingen chock. Men det betyder inte att det är okej.

Och det är väldigt svårt att se hur produktionsbolag och kanaler ska kunna fortsätta på inslagen väg. För även om uppmärksamheten kring den skandalvåg som far fram just nu kommer att lägga sig, kommer det att komma nya kriser kontinuerligt.

Eftersom formaten helt enkelt inte är kompatibla med samtiden. Tiden har sprungit ifrån dem.

Folk tittar, absolut. Men attityder, acceptansen för det som sker i de så kallade gråzonerna, och både synen på och diskussionen kring övergrepp har trots allt förändrats de senaste åren.

Och då går det inte att köra på som om året vore 2005.

Tittare kommer att reagera, media kommer att reagera – och då kommer också annonsörer att reagera.

Både Jennifer och Annie utsattes för vad de uppfattar som övergrepp av Toby Johnson under inspelningen av ”Paradise hotel”.

Så, hur kan de här programmen moderniseras och bli trygga för deltagarna? Går det att i praktiken samtyckescertifiera syndens nästen?

Kanske inte, men något MÅSTE man göra. Och man borde börja med några helt självklara saker som att...

  • ... tänka till i castingprocessen, och inte aktivt leta efter de absolut slemmigaste typerna. Om någon för sig, ser ut och pratar som en skitstövel finns det en viss risk för att personen faktiskt också ÄR en skitstövel. Det är grundläggande människokännedom, inte raketforskning. Och jo, det finns ett stort spann att välja på mellan de tråkiga och de sviniga.
  • ... upplysa deltagarna på förhand, förslagsvis genom att peka med precis hela handen, om vad som är acceptabelt beteende och inte.
  • ... utbilda de som jobbar i alla nödvändiga frågor och städa upp i produktionskulturen.
  • ... se till att man från produktionshåll har koll på allt som händer och att man direkt går in och bryter när något börjar bli tveksamt. Släng ut deltagare som har gått, eller ännu hellre är på vippen att gå, över gränsen. Det blir ett tydligt ställningstagande gentemot både annonsörer, tittare och övriga deltagare. Se det som en bonus att det dessutom blir dramatisk tv.
  • ... släppa ut de deltagare som mår dåligt och vill lämna programmet. Bara lös det.

Om detta redan görs, måste det göras betydligt bättre.

Och om det inte går att göra – då är det dags att skicka kassakorna till slakt.