Sexfantasin om Weinstein – mest en obehaglig gimmick
Frankie Shaws ”SMILF” skildrar kvinnors utsatthet som ingen annan tv-serie – därför är dess fall extra sorgligt
Bra konst, hänsynslös konstnär.
Historien tycks upprepa sig sedan ”SMILF”-skaparen Frankie Shaw pekats ut som rövig arbetsgivare.
Det var i julas som The Hollywood reporter avslöjade anklagelserna mot Frankie Shaw, som skapat, regisserat och spelar huvudrollen i den hyllade komediserien ”SMILF” (nominerad till två Golden Globes förra året). Där spelar hon ensamstående Bridgette som försöker ta hand om sin son, hantera sin psykiskt labila mamma (spelad av Rosie O’Donnell) och ha något slags eget (sex)liv samtidigt som hon måste försörja sig. Första säsongen hade ett tydligt klassperspektiv och var rå, rak och rolig.
Tv-kanalen Showtime, som ägs av Disney, skrev ett tvåårigt kontrakt med Shaw och har stora planer för sin stjärna, bland annat en på pappret spännande miniserie baserad på Sylvia Plaths ”Glaskupan”.
Men efter inspelningen av andra säsongen av ”SMILF” (HBO Nordic) började oroväckande uppgifter läcka ut. Flera anställda ska ha ringt Disneys anonyma tipstelefon med olika anklagelser, som att Shaw uppgavs dela upp seriens manusförfattare baserat på etnisk härkomst. Skådespelaren Samara Weaving (som spelar barnets pappa Rafis flickvän) ska också ha lämnat serien på grund av hur två sexscener hanterats. Vid första tillfället försökte Shaw pressa henne till nakenhet genom att själv blotta sig i sin husvagns avskildhet (vilket stjärnans advokater naturligtvis förnekat) och vid det andra ska hon ha satt på monitorer så fler kunde se Weaving och motspelaren spela in sin sexscen, trots att inspelningen skulle vara ”stängd”.
Dessutom uppges Rosie O’Donnell ha kontaktat Showtimes chefer för att larma om kaos, dålig stämning och för att klaga på behandlingen av Weaving.
Samtidigt har flera anställda kommit till Shaws försvar, så ord står som vanligt mot ord. Klart är dock att det måste innebära en extrem press att samtidigt vara seriens skapare och stjärna och att vissa medarbetare känt sig överkörda.
I skuggan av alla kontroverser hade säsong två premiär häromveckan. Att den kändes rätt avslagen beror inte bara på att man nu ser allt med skeptiskt färgade glasögon. Jag kommer med glädje fortsätta rekommendera alla att se den strålande första säsongen. Men en succé hetsar fram uppföljare, som till skillnad mot debuten där stoff samlats under en hel livstid måste kokas ihop snabbt.
Nya ”SMILF” bjuder därför på mer av samma recept, men betydligt tunnare och tråkigare. För att kompensera bristen på idéer hamrar Shaw på med ”avgörande händelser” i varje avsnitt, ackompanjerade av ”betydelsefull” musik, den typen av scener som många serier tyvärr gillar att strössla med (allt behöver inte vara Journey-låtar i slutet av ”Sopranos”).
Dessutom känns Bridgettes återkommande sexfantasi om en gubbe i Harvey Weinstein-mask mer som en märklig gimmick än den mörka blinkning till de sexuella övergrepp hennes pappa utsatt henne för, som det troligen är tänkt.
”SMILF” skildrar kvinnor, psykisk och ekonomisk utsatthet på ett sätt som ingen annan serie gör just nu. Därför känns seriens fall extra sorgligt.
Veckans...
… true crime. ”Conversations with a killer: The Ted Bundy tapes” (Netflix) är inget för den som tröttnat på ingående skildringar av seriemördare, men intressant både som psykologiskt porträtt (vilket storhetsvansinne!) och tidsdokument (hur komplicerat polisarbete var utan internet och databaser).
…sektdrama. Thrillerserien ”Waco” hade premiär på doldis-kanalen Paramount network i går. Taylor Kitsch spelar sektledaren David Koresh och Michael Shannon FBI-agenten Gary Noesner i den dramatiska historien om en kristen sekt som belägrades av FBI på en gård i Texas i 51 dagar 1993 och som slutade katastrofalt. Samtidigt släpps en serie kortdokumentärer, ”Revelations of Waco”, där överlevare intervjuas.
… film. Gänget bakom den kolsvarta mediesatiren (?) ”Nightcrawler” (2014) är tillbaka med skruvade skräckfilmen ”Velvet buzzsaw” som har premiär i dag på Netflix. Regissören och manusförfattaren Dan Gilroy arbetar återigen ihop med Jake Gyllenhaal och Rene Russo i en hård skildring av konstvärlden.
… lördag. Det har blivit tradition att de konkurrerande kanalerna lägger sig platt när Melodifestival-cirkusen drar i gång. De hetaste alternativet jag kunde hitta i tablån var bridezilla-såpan ”Say yes to the dress” på TLC.
… poesireality. Jag blir bara mer och mer förtjust i ”Helt lyriskt” (SVT), trots viss ambivalens i början. Avsnittet med Ola Salo och Annika Norlin om Karin Boye, Hjalmar Gullberg och deras respektive självmord var makalöst fint.