”Stranger things” har blivit större, längre och tråkigare
Uppdaterad 2022-06-11 | Publicerad 2022-05-25
TV-RECENSION ”Stranger things” är tillbaka, med mycket att uppskatta men med mindre charm och humor, och en uppblåst speltid som tynger ner hela bygget.
Stranger things
Säsong 4, del 1
Av Matt och Ross Duffer, med bl a Winona Ryder, David Harbour, Millie Bobby Brown, Gaten Matarazzo, Caleb McLaughlin, Sadie Sink, Natalia Dyer, Joe Keery, Maya Hawke.
SCIENCE FICTION ”Stranger things”, en av Netflix allra största triumfer, är tillbaka, efter en tre år lång väntan.
Och jag kan rekommendera fans att avboka allt annat till helgen.
Tyvärr inte för att säsong fyra är makalöst bra. Utan för att avsnitten är så vansinnigt långa, och överlastade, att man bokstavligen inte hinner, eller orkar, med så mycket annat.
De allra flesta av de här sju första episoderna är mellan 70 och 80 minuter långa – och den sista är 98 minuter.
Väntar gör sedan, när säsongens två avslutande avsnitt släpps den 1 juli, en sittning på 95 minuter respektive ett mastodontpass på två och en halv timme.
Behärskning har det alltså inte jobbats med här. Och det blir ett problem snabbt för den här säsongen. En säsong som är ambitiös, osedvanligt otäck, och utvecklar seriens skräck- och sci-fi-universum på intressanta sätt – men också saknar en stor del av den charm och humor och det fokus på relationerna karaktärerna emellan som fick oss att förälska oss i ”Stranger things” från början.
De yngre skådespelarna har åldrats märkbart och är nu i princip unga vuxna, men tydligen har det bara gått ett halvår sedan drabbningen på köpcentret Starcourt.
Familjen Byers har flyttat till en småstad i Kalifornien tillsammans med Eleven (Millie Bobby Brown), som nu går under sitt riktiga namn Jane, har förlorat sina krafter och mobbas av de coola tjejerna.
Hemma i Hawkins har Lucas (Caleb McLaughlin) börjat hänga med de populära killarna i basketlaget, medan Mike (Finn Wolfhard) och Dustin (Gaten Matarazzo) har gått med I rollspelsklubben Hellfire, som leds av den missanpassade figuren Eddie Munson (Joseph Quinn).
Max (Sadie Sink) är deprimerad och traumatiserad efter sin styvbror Billys död. Nancy (Natalia Dyer) förbereder sig för college. Och Steve (Joe Keery) och Robin (Maya Hawke) har gått från att sälja glass till att hyra ut VHS-filmer. (Något som naturligtvis bäddar för många nya 80-talsfilmsreferenser.)
Men snart gör sig skräcken i upp och ner-världen påmind igen. Den här gången i form av ett nytt monster, Vecna, som dödar tonåringar på utstuderat brutalt sätt.
Olika formationer, på olika uppdrag, bildas, och handlingen hoppar – inte alltid sömlöst klippt – mellan Indiana, Kalifornien, Utah, Alaska och Sovjetunionen, där Jim Hopper (David Harbour), som vi tittare ju vet lever, sitter fängslad.
”Terror på Elm Street” är en av säsongens tydliga inspirationskällor, och att Robert Englund dyker upp i en liten men viktig roll är en rolig detalj.
Men flera av spåren får mycket mer tid än de kan bära, som om alla många rollfigurer måste få lika mycket speltid. Trots att bröderna Duffer inte längre har någon story att ge dem.
Och framför allt är två saker uppenbara.
Skådespelarna börjar växa ur sina roller. Och som serie har ”Stranger things” vuxit till ett monster, som visserligen är stort och respektingivande, men också sjukt långrandigt och inte speciellt… roligt.
Och har förlorat en del av sin själ.
Säsong fyra av ”Stranger things” har premiär på Netflix den 27 maj.
Följ TV-Koll på Facebook för full koll på allt inom tv