En framtida manual för hur en slipsten ska dras
Tv-spelet ”The last of us” har blivit en förträfflig tv-serie
Uppdaterad 2023-02-06 | Publicerad 2023-01-11
TV-RECENSION Det var inte omöjligt att göra en riktigt bra tv-serie baserad på ett spel.
Det tog bara lite tid.
The last of us
HBO Max
Säsong 1
Av Craig Mazin och Neil Druckmann, med bl a Pedro Pascal, Bella Ramsey, Anna Torv, Gabriel Luna, Merle Dandridge, Nico Parker, Murray Bartlett, Nick Offerman, Melanie Lynskey.
POSTAPOKALYPTISKT DRAMA En av de bästa adaptioner av ett tv-spel som någonsin har gjorts inom film och tv. Den bästa, till och med.
Det har redan skrivits, av flera, om HBO:s postapokalyptiska drama baserat på ”The last of us”, signerat spelets egen Neil Druckmann tillsammans med Craig Mazin (som i manusförfattarsnillet bakom ”Chernobyl”).
Och jag håller med. Men ”The last of us” är inte bara en utomordentlig tv-serie för att vara en serie baserad på ett spel. Den ribban ligger ärligt talat inte så högt.
Det är en utomordentlig tv-serie, alla kategorier. Punkt.
Och det allra bästa jag kan säga om den, är att den får mig att känna något som ingen tv-serie, eller film, tidigare har gjort: suget efter att faktiskt slå mig ner i en gamingstol.
Så väl har Druckmann och Mazin realiserat den här världen. En värld där en parasitisk svamp har orsakat en total samhällskollaps och förvandlat människor till zombieliknande, kannibalistiska monster, medan grupper av överlevande lever i ständig rädsla. För de infekterade, men också för de människor som under extrema förhållanden har förvandlats till andra sorters monster.
Hjärtat i serien är relationen mellan Joel (Pedro Pascal) och Ellie (Bella Ramsey). Han är en butter man, härdad av 20 års sorg och kamp för överlevnad. Hon är en 14-årig, tuff men också sårbar tjej, som inte känner till någon annan verklighet än den hopplösa hon har fötts in i.
Hon är också immun mot smittan, och eventuellt nyckeln till ett vaccin, och Joel får i uppdrag att föra henne till en grupp vetenskapsmän västerut.
Båda huvudrollsinnehavarna är suveräna. Men det som verkligen lyfter ”The last of us” – från att vara ännu ett snyggt gjort postapokalyptiskt prestigedrama med teman som säger saker om både samtiden och den mänskliga naturen, till att bli något mer speciellt – är seriens inspirerade struktur.
Insprängda i ramhandlingen, som i princip är en roadmovie om Joel och Ellie, finns tillbakablickar, avstickare och andra små minidraman som fördjupar upplevelsen.
Håll speciellt ögonen på avsnitt tre, som är ett litet pausmästerverk om en dödsdömd romans mellan två män (Nick Offerman och Murray Bartlett), som utspelar sig vid sidan av seriens våldsamma verklighet.
Det kan vara den finaste timme tv vi får se på hela året.
Även avsnitt fem, med Melanie Lynskey som den skoningslösa ledaren för en revolutionär rörelse, är en höjdpunkt.
”The last of us” är brutal och tragisk, rafflande och själfull, skräck och hjärta, och om inte något helt revolutionerande, så i alla fall en framtida manual för hur en spelbaserad slipsten ska dras. Med uppenbar respekt för källmaterialet, men också med den fantasi som krävs för att flytta en bra historia från ett visst sorts medium till ett helt annat sorts medium.
”The last of us” har premiär på HBO Max den 16 januari.