Coronaåret: "Ett oändligt maraton"

För exakt ett år sedan konstaterades det första fallet av coronasmitta i Sverige. En kvinna som varit på besök i Wuhan i Kina hade drabbats.

– Hon är den friskaste patient som vi har vårdat, säger Maria Palmérius, verksamhetschef på infektionskliniken på Ryhov i Jönköping.

Här kan du läsa Aftonbladets första artikel om fallet från 31 januari förra året.

Fredag den 24 januari återvänder en kvinna i 20-årsåldern till Sverige. Hon har under januari varit på besök i Wuhanområdet i Kina. Kvinnan har hört om ett okänt virus och väljer att isolera sig i hemmet.

Redan då hade vården på Länssjukhuset Ryhov i Jönköping börjat förbereda sig på vad som skulle kunna hända.

– Vi hade sedan flera veckor tillbaka insett att något var på gång. Vi hade börjat slipa på våra rutiner. Vi hade haft två misstänkta fall som visade sig vara negativa så vi hade kunnat träna i en lugn, fin takt, säger Maria Palmérius.

Tisdagen den 28 januari börjar kvinnan att hosta och två dagar senare kontaktar hon själv vården via 1177. Hon hämtas omgående i ambulans och förs till infektionskliniken på Ryhov där hon isoleras. Prover tas och skickas för analys till Stockholm.

helskärm

Patienten är positiv

Fredag den 31 januari kommer beskedet. Jönköpingsregionen kallar till presskonferens.

– Vi har i dag på Folkhälsomyndighetens laboratorium strax efter lunch konstaterat att patienten är positiv för det nya coronaviruset, säger Karin Tegmark Wisell, avdelningschef på Folkhälsomyndigheten, via länk från Stockholm.

Sverige hade fått sitt första coronafall. Nyheten dominerade medierna och plötsligt hade den okända smittan kommit oss nära inpå livet. Föga anade man då vad det kommande året skulle medföra.

– Det var inte oväntat. Och vi kommer inte att bli förvånade om det dyker upp några ytterligare enstaka fall, förklarade Karin Tegmark Wisell under presskonferensen.

helskärm

Helt nya utmaningar

I dag har Sverige långt över en halv miljon konstaterade fall. Men då stod vården inför en helt ny utmaning.

– Det var väldigt blandade känslor. Man kände rädsla, men också spänning. Jag tänkte på nära och kära. Man visst inget, det var läskigt att fundera på vad som skulle hända om man själv skulle bli smittad, berättar Elin Alstermark, infektionssjuksköterska som deltog i vården av den första patienten.

Kvinnan som kom från Wuham skrevs ut i början på mars fullt frisk. Hon har valt att inte själv berätta som händelsen.

– I dag skulle hon aldrig ens kommit in till sjukhuset utan isolerats i hemmet. Men det vi gjorde var helt rimligt utifrån den kunskap vi hade då. säger Malin Bengnér, smittskyddsläkare i Region Jönköpings län.

helskärm

Ett oändligt maraton

Det kom att dröja nästan en månad till nästa fall i Jönköping och sen ökade strömmen av patienter lavinartat.

– Det har varit ett oerhört arbetsamt, långt år. Ett slags oändligt maraton kan det kännas som, med ständigt nya utmaningar, säger Maria Palmérius.

Sjukvården kom att lära sig nya saker nästan dagligen och fick vartefter nya möjligheter till behandling.

– Jag är otroligt Imponerad av hur vården har mobiliserat och kunnat utöka sin kapacitet enormt. Personalen är hårt belastad. De allra flesta har jobbat mer och hårdare än vanligt under det här året, säger Malin Bengnér.

Arbetet har varit förknippad inte bara men många och långa arbetspass utan också stor psykisk press.

– Det har varit fler dödsfall än vad jag har varit van vid. Många tunga samtal med oroliga och ledsna anhöriga. Så det år klart att det tar på en, säger Amanda Kruth, infektionssjuksköterska som också var med från början.

Sorgen och glädjen

Men sorgen och glädjen vandrar tillsammans.

– Men det är också många som blir friska från sjukdomen och mår bra. Det ger energi att se att våra insatser verkligen gör skillnad

Och med kampen och triumferna växer rutinen och yrkesstoltheten.

– Man gör nytta. Jag kände att jag har valt rätt. När det väl går bra känner jag att jag älskar mitt jobb, säger Elin Alstermark.