”Det är inte på låtsas – vi blir dödade här”
Överlevarna Ylva, 24, och Lara, 26, skriver själva om massakern på Utøya
Publicerad 2021-07-22
Ylva blir skjuten fyra gånger på Utøya. ”Nu dör jag”, tänker hon då hon ligger vid strandkanten. Hon sluter ögonen. ”Det är lika bra att det går snabbt”.
Lara gömmer sig i en grotta samtidigt som skotten ekar över ön. För varje skott hon hör tänker hon: ”Är det min syster som träffas nu?”.
Vid Kärleksstigen blir Laras storasyster Bano brutalt mördad.
Tio år senare är Ylva Schwenke, 24, och Lara Rashid, 26, reportrar på norska tidningen VG. Med egna ord berättar de nu om sina upplevelser den 22 juli 2011 – och livet efteråt.
Jag förstår att det händer, precis innan det händer
Ylva Schwenke:
Jag är mitt i en hinderbana av färgglada tält, rep, lera och panikslagna ungdomar. Det här händer bara på film, tänker jag, medan benen springer automatiskt under mig. Jag kommer till en glänta, då har jag sluppit undan kaoset i tältlägret bakom mig.
En kula flyger över huvudet på mig. Den träffar en-två meter framför mig. Leran sprutar upp.
Då går det upp för mig: ”Någon skjuter faktiskt på oss, det är inte på låtsas, och det är inte en övning. Vi blir dödade här.”
Jag kommer upp på benen och springer in i skogen. Där ser jag några ungdomar som har gjort ett slags kösystem på Kärleksstigen, med mål om att klättra in genom ett hål i staketet. Jag springer nästan förbi, men hör en bekant röst ropa:
”Ylva! Ylva, kom hit!”
Det är Simon i Troms-delegationen. Han säger att han ska ta hand om mig, att jag ska sätta mig framför honom, och att allt kommer gå bra. Jag hör att han är rädd, men försöker låta lugn. Jag bestämmer mig för att göra samma sak.
Vi kommer till en stor sten, som i teorin är ett bra gömställe för fem personer. Men vi är väl över 20, kanske 30? De som kom hit för tidigt eller för sent, måste klättra ner till vattenkanten. Det är brant och såphalt, jag klamrar mig fast vid buskar och river upp mina händer på väg ner. Men det märker jag inte när adrenalinet pumpar.
Hur lång tid det tar innan jag bli skjuten, har jag ingen aning om. Men jag förstår att det händer, precis innan det händer.
Inga ställen att springa till
Lara Rashid:
Det känns som att han aldrig får slut på kulor. Jag klamrar mig tätt intill bergsmuren, livrädd för att den som skjuter, ska se mig ovanifrån.
När skjutningen började var jag på toaletten. I mina sandaler sprang jag allt vad jag kunde in mot skogen. Det var så mycket gyttja att jag höll på att halka. Jag sparkade av mig sandalerna och bestämde mig för att springa barfota.
Det tog inte lång tid att komma till slutet av ön, kanske 30 sekunder. Det var då som jag förstod att det inte fanns något ställe att springa till. Att vi var på en ö. En väldigt liten ö.
Det är extremt brant ner från toppen av berget. Det ser livsfarligt ut att klättra ner. Jag tänker att jag blir mördad närsomhelst. Vi vet inte hur många som skjuter – eller varför.
Jag håller tag om några grenar medan jag klättrar nedför. När jag nästan kommit ner, försöker jag gömma mig under den lilla bergsluttningen.
Jag tänker på min syster, Bano. Var kan hon vara?
”Världens tryggaste plats”
Ylva Schwenke:
Jag har alltid varit lillgammal. Charmerande och lite irriterande, tror jag. Ett barn med en stark känsla för rättvisa, har jag fått höra. Det är kanske anledningen till att jag som 14-åring hamnar på Utøya 2011. Jag känner mig aldrig helt bekväm i min klass på skolan, men när jag börjar engagerar mig i AUF känner jag att jag börjar få en djupare förståelse för vem jag är.
Det är kul att hänga med dem som är äldre, och jag tycker om att diskutera och lära mig om politik, och hur samhället fungerar. Utøya skulle vara sommarens vackraste äventyr, med fotbollsturneringar, möten med andra ungdomar, kurser i politik och debatter.
21 juli 2011 är en fantastisk dag med strålande sol och temperaturer som nästan får termometern att smälta i sommarvärmen. Så kommer 22 juli – fredagen. Vädret har tagit en vändning, och vi som inte tycker om att spela fotboll, hejar från sidlinjen när turneringen närmar sitt slut. Lera och glada tonåringar glider runt på en gräsplan som inte går att känna igen från den ljusa gårdagen.
Plötsligt blir vi tillsagda att samlas inne i huvudsalen, det är ett viktigt meddelande som vi måste höra. En explosion har inträffat i regeringskvarteret i Oslo. Alla måste ringa hem. Min telefon har slut på batteri, så jag får låna en och slår telefonnumret till mamma.
”Vi får se om de avbryter något, just nu vet vi ganska lite”, berättar jag.
”Ja, men du är ju på en ö”, säger mamma.
”Det är världens tryggaste plats.”
Bano och de rosa sandalerna
Lara Rashid:
Tidigare på dagen har Gro Harlem Brundtland (Norges tidigare statsminister, reds. anm.), en av Banos största förebilder, varit på besök. När hon kommer till den leriga Utøya, har Gro på sig ett par helt nya, vita joggingskor. Hon måste låna ett par gummistövlar av någon.
Min syster kommer bort till mig och ler. Jag ser ner på hennes fötter och frågar varför hon bara har på sig ett par rosa sandaler.
”Gro har mina stövlar”, flinar Bano.
Efteråt ska Gro komma till Akershus-lägret på Utøya, för att prata med flickorna som ställer upp till kommunvalet. 18-åriga Bano är en av kandidaterna hösten 2011, och därför får hon också råd från självaste Gro. En TV 2-reporter frågar om Gro är större än Jens (Norges dåvarande statsminister Jens Stoltenberg, reds. anm.). Bano ler och svarar att det är ju klart:
”Om det hade varit en festival hade Gro stått överst, sedan Jens, sedan Jonas!”
Typiskt Bano, tänker jag. För mig som lillasyster är hon som en magnet till uppmärksamhet. Jag beundrar henne för det. Jag vill oftast vara där hon är, och på Utøya hänger jag med henne nästan hela tiden.
Men inte i det ögonblicket som skjutningen börjar.
”Smäller de smällare för att driva med oss?”
Ylva Schwenke:
Jag går till Nord-Norge-campen, som ligger mitt i tältlägret, och pratar med de andra. Kan det vara en gasexplosion? Vet någon, något? Jag tänker att det är konstigt, men att allt kommer gå bra. Det är ju Norge, liksom.
Så hör vi det. En explosion, en smäll. Det ekar över ön. Så händer det igen. Det rycker till i kroppen. Någon frågar argt:
”Är det Østfold som smäller smällare för att driva med oss?”
Det smäller igen. Jag står blixtstilla. Ett gäng ungdomar springer förbi och gestikulerar vilt:
”Någon skjuter på oss, ni måste springa! SPRING!!!”
Det kan ju inte stämma, tänker jag. Så är det någon som ser en flicka bli skjuten utanför kafébyggnaden. Alla vänder sig om och springer som huvudlösa höns. Vilken riktning som helst är bra, så länge som det är bort från ljuden.
”Skäms för mig själv”
Lara Rashid:
Efter att vi fått veta om bombangreppet i Oslo, letade jag upp Bano på en gång. Jag var rädd att vi kände någon som kunde vara skadad i regeringskvarteret.
Eftersom det regnade så mycket, var mina kläder genomvåta. Bano följde mig till tältet för att hitta en torr tröja.
Vi gick tillsammans till omklädningsrummet där jag skulle byta om. Hon frågade om jag behövde henne till något mer. Jag sa att det gick bra. Att jag bara ville vara ensam en stund. Hon gick tillbaka till huvudsalen, och jag gick in på toaletten och satte mig på en bänk.
Det är då som jag plötsligt hör tre skott. Jag tänker direkt att det verkligen är skott och går in i duschen för att gömma mig. Och så skäms jag för sättet som jag reagerar på. Självklart är det inte skott, säger jag till mig själv.
Men kort därefter hör jag skotten mycket högre, och folk som springer och skriker utanför byggnaden. Jag springer ut och efter de andra ungdomarna och in i skogen. På fötterna har jag samma rosa sandaler som Bano hade på sig efter att hon lånat ut sina stövlar.
Sandalerna som jag måste sparka av mig när jag springer genom skogen – innan jag lyckas klättra ner längs grenarna och gömma mig under den lilla bergsklippan.
”Mina ben rivs upp”
Ylva Schwenke:
Jag känner ett extremt starkt tryck mot vänster skuldra. Jag slängs framåt. Glasögonen flyger av, det ringer i öronen, och jag ser vitt. Gradvis tappar jag känslan i hela vänstersidan.
Jag tar vid min skuldra, den är varm och våt. När jag tittar på min hand igen, är den röd.
Alla skriker, och det är ett totalt kaos. Ungdomarna som sitter under stenen längst fram, kan inte undgå att se på massakern som inträffar vid vattenkanten rakt nedanför dem.
Ett nytt skott träffar mig i magen. Ett skott som jag i efterhand inte har något minne av – och som nog måste betyda att det var det värsta.
Jag ser febrilt runt omkring mig efter ett ställe att gömma mig på, men ser bara en ytlig knallblå fläck som jag tänker måste vara en jacka, gömd bakom några stenar. Det räcker kanske? Dit rullar jag, tänker jag.
Jag hamnar på rygg och känner ett nytt skott i vänster lår. En halv sekund senare ett till skott, i det högra. Jag skriker av smärta. Mina ben rivs upp.
Det känns som att bli träffad av en fotboll i ljudets hastighet.
Så zonar jag ut. Det är en dimma över det lilla jag ser, och ljuden är dämpade. Som om jag är under vatten.
Nu dör jag, tänker jag.
Jag stänger ögonen. Det är lika bra att det går snabbt. Hellre det än att bli liggandes länge och blöda ihjäl.
”Ni måste springa, han är här!”
Lara Rashid:
När vi gömmer oss under bergskanten, känns varje sekund som en evighet. Konstant hör vi de skarpa skjutningarna. Utifrån hur högt det låter, försöker jag räkna ut var de kommer ifrån. Vid ett tillfälle är skotten inte lika konstanta, och jag undrar om skytten har blivit tillfångatagen.
Men plötsligt hör vi dem igen. Nu är ljuden så höga att det känns som om skotten kommer från stället vi gömmer oss på. Plötsligt kommer en ström av ungdomar och ropar:
”Ni måste springa, han är här!”
Jag klättrar ner för resten av berget och börjar simma, men det blir för tungt med kläderna på. Jag är säker på att jag ska bli skjuten eller drunkna. Det låter som att skotten är riktade mot mig.
Jag simmar tillbaka mot land och börjar simma runt ön. Jag kommer till en grotta vid vattnet. Jag kryper in i den och gömmer mig bakom en sten, tillsammans med en kille som försökte simma över till fastlandet, men som bestämde sig för att simma tillbaka.
Det är redan en del som har gömt sig i grottan, och det kommer fortfarande fler.
Vi ser också flera båtar som plockar upp ungdomar i vattnet. Några i grottan diskuterar om de också ska börja simma, eller om det är för riskabelt. Andra undrar om de ombord på båtarna går att lita på, eller om de är med på skjutningen.
Duggregn i ansiktet
Ylva Schwenke:
Det går kanske en minut innan jag kommer på:
”Nej, vet du vad. Jag har inte lust att dö, så jag kan i alla fall försöka överleva det här.”
Jag rullar klumpigt över på höger sida, där är jag i alla fall inte skadad. Jag lägger handen på skuldran för att försöka stoppa blodet, medan jag intensivt tittar på klockan som jag har runt handleden. Med min vänstra hand klappar jag höger underarm.
Jag pratar med en tjej bredvid mig. Efteråt har hon berättat att jag börjar stillna. Det kommer jag inte själv ihåg något av.
Det jag kommer ihåg, är utsikten upp mot träden som vajar lugnt i vinden. Duggregn som träffar mig i ansiktet. Kombinationen av blodbrist och kyla som får mig att darra okontrollerat.
Jag tänker att om jag dör nu, så får jag trösta mig själv lite. Jag har haft 14 bra år. Aldrig blivit mobbad, har en fin familj och goda vänner. Det kunde varit värre. Och det här är i alla fall en vacker plats att dö på.
Det går ett tag innan jag hör en båtmotor.
”Det är polisen, är det någon vid liv här?”
Darrande lyfter jag vänsterhanden och svarar ”ja”.
”Jag är fortfarande här.”
”Om det är polisen som skjuter, vem ska då rädda oss?”
Lara Rashid:
Någon i grottan pratar arabiska. Jag tänker att de måste sluta prata på ett annat språk, för om de som skjuter vet att vi är flera som inte är etniska norrmän, så kommer de att komma hit. Jag är så rädd. Jag vet inte hur vi ska bli räddade.
En som jag gömmer mig med ringer till polisen, men han måste viska för att inte någon ska höra honom utanför grottan. När vi är så rädda, känns det omöjligt att lyckas förmedla allvaret. Dessutom säger någon att det är polisen som skjuter. Jag kan inte tro på det. Om polisen skjuter, vem ska då rädda oss?
Jag lägger mitt huvud över bröstet på en av killarna som har försökt simma. Jag förstår det eftersom han är genomvåt där han sitter inne i grottan, i bara underkläder. Det är uppenbart att han är kall, hela kroppen skakar. Vi säger inte så mycket till varandra. Jag är rädd för att prata.
Jag tänker bara på Bano. Var kan hon vara? Är hon rädd nu? För varje skott jag hör, tänker jag:
”Var det hon som föll nu?”
”Du måste se till att hon överlever”
Ylva Schwenke:
När jag blir hämtad på Utøya, har jag cirka 15 minuter kvar innan jag skulle dött av blodbrist. Jag blir upplyft av två poliser och lagd i knäet på en kille som jag aldrig har träffat. Han säger ingenting, men får en uppmaning från polisen:
”Du måste se till att hon överlever.”
Vågorna är hårda, jag känner värk i kroppen varje gång vi slår mot vattnet. Det är flera ombord som är skjutna, vi skriker i kör. Jag märker inte att vi är framme, förrän jag blir buren ut från båten och hjälpt upp på land.
Jag blir snabbt inlagd i ambulansen. Jag blir tillsagd att säga mitt namn.
Jag svarar tydligt.
”YLVA HELENE SCHWENKE. S-C-H-W-E-N-K-E.”
Samtidigt som det här händer, är alla i min familj totalt förvirrade. De vet bara att det har varit en skjutning på Utøya, och att många är skadade. Det går 18 timmar innan de får veta vad som har hänt med mig.
Bilden av livlösa kroppar
Lara Rashid:
De konstanta skottljuden bara fortsätter. Vi hör en helikopter över oss och i någon sekund tänker vi att det är räddningen, innan vi hör skott igen. Det känns som det bara är en fråga om tid innan det är vår tur att bli mördade.
Jag gråter inte, men kroppen skakar okontrollerat. Jag darrar extremt mycket.
Äntligen kommer en båt fram till oss i grottan. De ombord säger att gärningsmannen har blivit tillfångatagen, och att de ska komma och hämta oss så snart de har hjälpt alla skadade. De är nu känslorna kommer. Jag klarar inte av att hålla det tillbaka, så jag skriker allt vad jag kan.
Ganska sent på kvällen blir vi hämtade av en båt. Jag frågar alla ombord om de har sett Bano, min syster som liknar mig, bara lite kortare. Men ingen har sett henne.
De som kör båten, ber oss att inte titta tillbaka på ön när vi åker därifrån. Jag kan inte låta bli.
Längs hela strandkanten ligger livlösa kroppar utspridda. Över dem står polisen och tar bilder av liken. Det går inte att ta in. Det går inte att förstå. Ett helt vanligt sommarläger har förvandlats till en mardröm.
Polisen och post-it-lappen
Ylva Schwenke:
När jag kommer till Ullevål sjukhus, är jag fortfarande vaken. Jag frågar sköterskorna som tar emot mig:
”Kommer jag att dö? Kommer jag att kunna få barn?”
Men det här får jag höra vid ett senare tillfälle. Själv kommer jag inte ihåg någonting efter att ambulansen började köra. Då gav jag ifrån mig ansvaret för mitt liv till några andra. Äntligen kunde jag slappna av.
Men för min familj har mardrömmen bara börjat. På Sundvolden Hotel väntar min mamma och styvpappa, tillsammans med hundratals andra anhöriga, på nyheter om omkomna och överlevande. Men den kvällen finns det ingen information om mig.
De får veta att jag var vid liv då jag blev hittad – från andra som var på Utøya och såg det. Men ingen vet var jag kan vara nu. Listor hängs upp med namn på ungdomar som har kommit in till olika sjukhus. Men jag har varken mobiltelefon eller ID på mig.
Den natten får ingen i min familj särskilt mycket sömn. Då nyheten om 84 döda kommer nästa dag, verkar allt hopplöst. Senare på dagen kommer en lista med namn på de som har överlevt. En polis berättar för anhöriga att det är den sista listan. Underförstått: Om ditt barns namn inte blir uppläst, har du mist den du håller mest kär.
Polisen läser. Tio namn. Femton. Han är färdig. Ingen Ylva.
Så tar polisen fram en post-it-lapp.
Ansikte av sten på terrassen
Lara Rashid:
När vi kommer i land, på Utvika Camping, får vi veta att alla överlevare kommer transporteras till Sundvollen. Jag säger att jag hellre vill vara här och vänta på min syster, men får veta att många överlevare redan är där, så det kan vara så att Bano också har kommit dit.
På Sundvolden Hotel går jag runt i samma våta kläder som jag hade på mig när jag gömde mig på Utøya
Jag är bara 16 år och har fått uppleva hur farligt hatet kan vara. Några år tidigare anmälde jag och Bano oss till AUF eftersom vi trodde att vi tillsammans kunde skapa en bättre värld. Vi var naiva.
Min syster blev mördad den dagen. Skott i huvudet och bröstet.
Det tar fem dagar efter terrorangreppet innan vi får dödsbeskedet. Det känns som att alla runt omkring mig har vetat att Bano är död, men jag tror inte på det. Jag intalar mig själv att hon kanske har gömt sig så bra – och somnat. Eller så vet hon inte att det är över och vågar därför inte gå ut från sitt gömställe.
Jag kan inte svika Bano genom att ge upp hoppet om att hon är vid liv. Och så tror jag uppriktigt att kraften mellan oss är så stark, att jag skulle märka om hon var död.
Onsdagen efter fredag 22 juli har jag sovit över hos någon granne eftersom vårt hus är fullt av gäster. När jag vaknar, säger min kusin att jag måste åka hem direkt. Mina föräldrar vill prata med mig.
När jag kommer hem är en kvinna från kommunen på besök, förmodligen en psykolog. Hon ber mig att sätta mig på en stol på terrassen. Framför mig har hon ställt fram ett glas med vatten.
Kvinnan säger att Bano har blivit identifierad, och att hon ligger på Rikshospitalet.
”Vad betyder det?” frågar jag.
”Bano är död. Hon blev mördad”, svarar kvinnan.
De som såg mig utifrån, måste ha undrat vad jag tänkte. Jag grät inte. Jag sa ingenting. Jag hade ett ansikte av sten.
Men på insidan rasade min värld samman. Jag visste inget liv utan Bano.
Desperat känsla av ilska och sorg
Ylva Schwenke:
”Vi har en oidentifierad person som ligger på Ullevål sjukhus. Det är en flicka.”
Polisen på Sundvolden Hotel läser från post-it-lappen.
”Hon är mellan 14 och 20 år gammal. Brunt hår, blå ögon. 1,68 meter lång. Och hon har ett operationsärr på halsen.”
Utifrån den beskrivningen känner mamma – mitt bland alla anhöriga som fått den värsta nyhet de någonsin kunnat få – att hon vill jubla. De måste vara Ylva, tänker hon.
När jag vaknar på sjukhuset, har jag slangar i både näsa och hals. Jag kan se hur slangen i näsan tömmer allt innehåll i min mage, samtidigt som jag känner att magen blir tom.
Plötsligt hör jag mammas röst:
”Ylva? Kan du höra mig?”
Jag nickar.
”Går det bra för dig?”
Jag skakar på huvudet.
När slangen så småningom tas ut från min hals, kan jag prata igen. Det är en absurd känsla att ta in allt som har hänt. Mamma vågar inte berätta om alla som tagits ifrån oss på en och samma gång.
Hon vet att jag tyckte om Anders och Gunnar väldigt mycket. Och Simon, han som försökte hjälpa mig vid hålet i staketet.
Det kommer inga tårar. Jag är för utmattad. Men jag känner en desperat känsla av ilska och sorg, som jag inte kan få ut. Jag kan inte göra något för att få de döda tillbaka.
Själv är jag lam i kroppen, klarar inte av att vända mig i sängen. Kan inte äta på grund av skottet i magen. Den 14 år gamla kroppen orkar inte längre lyfta händerna.
Jag blir in- och utkörd från operationssalen. De första dagarna och veckorna sover jag mycket, och när jag inte sover, tänker jag. På dem som vi har förlorat.
”Vill du höra vad som har hänt?”
Jag frågar mamma. Och pappa. Min styvfar. Vännerna som kommer på besök. Sjukvårdspersonalen och även läkarna. När jag väl har berättat historien, är det som en ventil som öppnas. Det bara forsar ut. Först stammandes, förvirrande, men så känner jag att jag får ett slags flyt. Om vad som hände där, och vad jag tänkte.
Den oförståeliga händelsen börjar klarna, jag börjar få den systematiserat i huvudet. Otroligt mycket stöd ramlar in från kända och okända personer. Via tv-skärmen i sjukhusrummet kan jag följa tåget av rosor på Oslos gator.
Så kommer begravningarna. Jag är fortfarande kvar i sjukhussängen och kan inte göra annat än att se mina vänners begravningar på min iPad. Då gråter jag ordentligt för första gången. De är borta på riktigt. Jag kommer aldrig att få se dem igen.
Prästen och imamen, sida vid sida
Lara Rashid:
En vecka efter terrorangreppet och två dagar efter att vi fått dödsbeskedet blir Bano begravd. Enligt islamisk tradition ska de döda begravas snarast.
Jag oroar mig, för jag vill inte ta farväl av min syster. Jag vill inte acceptera att hon är borta på grund av en man som har varit så hatfull och menat att sådana som Bano och jag förstör det norska samhället.
Jag åker tillsammans med några släktingar till kyrkan på Nesodden. Det är redan proppfullt inne i den lilla församlingen där vi har växt upp. Utanför står närmare 100 människor för att ta förväl av Bano och visa stöd för familjen.
Efter att prästen har hållit den kristna begravningen inne i kyrkan, tar männen i familjen kistan och bär ut den. Vi andra ställer oss bakom och går mot kyrkogården där det ska vara en muslimsk ceremoni, ledd av en imam.
Framför kistan går prästen och imamen, sida vid sida.
Det är en symbol för allt som Bano stod för – och allt som gärningsmannen hatar. Mitt i allt det onda får jag en glimt av hopp. Jag är utmattad, men känner mig också väldigt stolt.
När vi kommer hem från begravningen och minnesstunden, går vi in och läser tidningarna på internet. Bilderna av en imam och präst sida vid sida framför Banos kista har spridits över hela världen.
Typiskt Bano, tänker jag. Till och med efter sin död klarar hon av att visa världen vilken imponerande människa hon var.
Är jag sociopat?
Ylva Schwenke:
Under de tre veckorna och fyra dagarna jag är inlagd på Ullevål sjukhus, går jag ner elva kilo. Mina ben är som gelé. Sakta men säkert klarar jag av att sätta mig upp i sängen. Klarar av att gå tre steg. Orkar gå bort till dörren. Sedan ner till kiosken, med rullstolen framför mig.
Morfar går tillsammans med mig. Han som alltid verkat vara så tuff, pratar med en försiktig stämma som jag aldrig har hört förut.
Jag blir hemskickad till Tromsø och går till första skoldagen i tionde klass. Jag vill bara säg hej och måste fortfarande ha rullstolen med mig. Men det är fint att se de andra igen.
Resten av året går överraskande bra. Jag behöver inte gå på gymnastiklektionerna – och får därmed ett bättre betygssnitt än tidigare. Generellt är jag överraskad över alla bekymmer som jag inte har. Som koncentrationssvårigheter, mardrömmar, paranoia.
En tanke smyger sig fram: Är det något fel på mig? Är jag sociopat? Varför bryter jag inte ihop totalt?
Jag känner mig konstigt nog mer självsäker, mer inriktad på att göra saker och mer utåtriktad än tidigare. Efter att jag blev skjuten, är jag nämligen inte längre rädd. Det värsta som skulle kunna hända mig, har redan hänt.
Rosor är inte längre vackra
Lara Rashid:
Det tar inte lång tid efter terrorangreppet förrän jag tänker att jag inte får prata för mycket om vad som har hänt. Jag lägger ett lock på allt i rädsla för att inte skrämma bort vänner.
Jag är medveten om att jag har inbillat mig det här. Men när det har funnits så många exempel på enskilda personer, med högt uppsatta positioner, som har sagt att Arbetarpartiet ”har missbrukat 22 juli”, eller att de ”drar Utøya-kortet”, är det inte särskilt konstigt att jag har varit rädd för att mina vänner också ska tänka så om mig.
Jag tycker inte längre om rosor. De slutade att vara vackra efter 22 juli. För mig associeras de bara med förlust och sorg.
Men jag har också vuxit genom det som har varit våldsamt. Jag skulle ha gjort vad som helst för att vara utan den händelsen, men jag är tacksam för erfarenheten som 22 juli-terrorn har gett mig som människa. Jag har lärt mig hur olika människor reagerar på trauma, och hur mycket styrka människor kan bära.
Ylva har visat en sådan typ av styrka. Jag mötte henne för första gången då hon skulle vittna i rättssalen. Då var hon bara 15 år. Ändå visade hon en kraft och vilja som jag sällan ser hos vuxna.
Jag tror inte att Ylva hade något val. I rätten var hon så lugn då hon skildrade det brutala som hände på Utøya.
Jag kommer ihåg att jag tänkte, att vi var för unga – för att helt plötsligt bli vuxna.
Den här sommaren är vi båda journalister på VG. Flera av våra nya kollegor arbetade när det smällde precis utanför tidningshuset på Akersgata. Jag hem kom från Utøya – till en familj som aldrig skulle bli densamma.
22 juli är min personliga historia. Det är AUFs organisationshistoria. Det är min arbetsplats historia – och det är nationens historia.
Engagemanget som försvann
Ylva Schwenke:
Idag står det ett träd på Utøya med färgglada lappar där ungdomar har skrivit vad som engagerar dem. Jag fick tårar i ögon då jag läste dem för första gången.
14 år gamla Nora skrev att vi tillsammans måste rädda planeten från klimatförändringarna. En annan på 15 år berättade att han hatar tobak och att han vill förbjuda rökning. Det är så otroligt fint att se ungdomar, som Lara och jag själv en gång var, bryr sig om något större än dem själva.
Vi har båda genomgått en extrem händelse. Vi träffade inte varandra när vi var på Utøya 2011, men jag är tacksam för att jag har fått lära känna Lara efteråt.
Att förlora sin syster är en påfrestning jag inte kan föreställa mig. Laras mod gjorde intryck på mig redan innan vi lärde känna varandra.
Ungt engagemang är så otroligt kraftfullt, både för samhället och ungdomar med en drivkraft. Det kände jag länge själv, både under och efter tonåren – men jag märker att jag till en viss grad har förlorat det engagemanget.
Om jag var huvudpersonen i filmen om 22 juli skulle jag tagit mig vidare, skrivit en bok, blivit statsminister eller president i FN:s generalförsamling eller något annat stort. Men 24 år gamla Ylva vet inte vad hon vill bli. Ylva, 14 år gammal, skulle kanske vara besviken – men förhoppningsvis hade hon vetat att vissa saker tar tid. Att allt får lov att vara lite stökigt på vägen.
Under tiden är jag väldigt glad för att det finns en ny generation unga som vill rädda världen lika mycket som 14-åriga Ylva ville.
Och de ska fan inte bli skjutna för det.