Julia såg sin pappa drunkna: Jag är så rädd för vatten

Uppdaterad 2020-06-26 | Publicerad 2020-06-25

Julia Åsberg, 26, har inte kört motorbåt och knappt badat sedan 29 maj 2012.

Dagen när hennes pappa Per Åsberg drunknade.

– Pappa sade innan att ”låt gå för den här gången, men det är första och enda gången vi inte kommer att ha flytväst”, berättar Julia.

Förra veckan drunknade nio personer i Sverige. De senaste tio åren har i genomsnitt 107 drunknat i Sverige varje år. En av dem var Per Åsberg, som bara blev 48 år.

Han och dottern Julia, då 18 år, hade varit i stugan på ön Svinöhorn i Storsjön vid Sandviken en solig majdag 2012. Nu var de på väg hemåt med sin lilla utombordare. Julia skulle lära sig köra, och satt vid ratten.

– Jag skulle svänga vänster. Då klickade det till och vi kastades ur båten. Jag kommer ihåg att jag plötsligt var under vattnet och tänkte ”vad gör jag här”. Jag kom upp till ytan bredvid pappa, som var lika chockad, berättar Julia.

Styrvajern hade gått av och båten började gå runt i cirklar, så de kunde inte ta sig upp i den. Ingen av dem hade flytväst.

– Vi brukade alltid ha det. Pappa sade innan att ”låt gå för den här gången, men det är första och enda gången vi inte kommer att ha flytväst”, minns Julia.

Julia Åsberg.

Vattnet var så kallt att benen domnade bort

Per var skadad i axeln, och hade knappt kunnat växla när han körde bilen den dagen.

– Jag började instinktivt simma mot en ö, och tänkte att pappa var bakom. När jag kommit halvvägs skrek jag ”är det lugnt om jag tar av mig skorna”, han svarade ”ja, men gud, sparka av dig skorna”.

Vattnet var så kallt att Julias ben domnat bort, hon simmade enbart med armarna.

– När jag kollade bakåt såg jag att han knappt kommit någon vart från där vi slungades ur båten. Jag fick panik. Han gjorde allt i sin makt för att hålla sig uppe, men började åka under ytan, säger Julia.

Hon blev chockad, glömde bort att simma och sjönk själv under ytan. Men då tänkte hon ”du får inte sluta kämpa, du måste kämpa för dig och pappa”.

Per Åsberg drunknade 2012.

Julia tog sig i land på en ö, hittade en person med mobil, ringde 112. Men när räddningstjänsten kom var det för sent.

Hon glömmer aldrig pappans blick när de precis hamnat i vattnet.

– Han var alltid tryggheten själv, stor och stark, och så himla lugn. När jag kom upp till ytan såg jag att han var så himla orolig, rädd och förvirrad. Det hade jag aldrig sett hos honom tidigare. Då visste jag att ”det här kommer inte att gå bra”, säger Julia.

”Jag är så rädd för vatten”

Efter olyckan pratade hon med flera olika psykologer, tills hon träffade en som verkligen kunde hjälpa henne.

– Mår jag dåligt trycker jag inte längre undan det. Ibland gråter jag i timmar, ibland i dagar, säger Julia, som pluggar till socionom.

I flera år hade hon en blogg, där hon skrev om sin saknad och sorg, och fick kontakt med andra som förlorat någon. Julia har lärt sig att leva med saknaden efter pappa.

– Pappa var min förebild och idol, som jag alltid kunde lita på och luta mig mot. Tidigare har jag varit jätteblyg och tillbakadragen. Men jag var den enda som kunde hjälpa mamma i sin sorg, jag kunde svara på alla frågor.

Julia har inte kört båt sedan olyckan.

– Jag vill köra vattenskoter eller båt, men jag har faktiskt inte vågat. Jag har knappt badat heller sedan olyckan, då har jag nästan haft flytväst. Jag är så rädd för vatten.

Julia Åsberg i pappas trygga famn.