Sophia, 26, har kämpat mot anorexin i tio år

Av: Joanna Górecka

Publicerad:
Uppdaterad:
”Idag är jag friskare än på länge, men jag är fortfarande fast”, säger Sophia Hellström som vill upplysa andra om hur kampen mot anorexin kan se ut.
Foto: Privat
”Idag är jag friskare än på länge, men jag är fortfarande fast”, säger Sophia Hellström som vill upplysa andra om hur kampen mot anorexin kan se ut.

På grund av sjukdomen har hon suttit i rullstol, sondmatats, och förlorat vänner. Sophia Hellström, 26, fick diagnosen anorexia nervosa när hon var tonåring. Tio år senare är vägen mot ett friskt liv fortfarande en kamp. En kamp som hon delar med sig av via sociala medier.

– Jag kan inte uttrycka nog hur viktigt det är att söka hjälp i tid, säger Sophia.

Det började första terminen på gymnasiet. Uppsalatjejen Sophia Hellström kände inte att hon passade in, hon vantrivdes i skolan.

– I korridorerna pratades det mycket om vikt och jag började själv bli fixerad, berättar Sophia.

Snart gick hon upp helt i tankar om mat och kropp, så pass att allt annat försummades, skolan och sociala relationer. Sophia, som redan tränade flera gånger i veckan, gick på gym och spelade innebandy, började motionera och styrketräna maniskt.

– Det blev konstant, jag tränade mer och mer och mellan träningspassen gick jag promenader och tränade i smyg på mitt rum, samtidigt som jag drog ner på maten allt mer.

Det eskalerade fort och Sophia kände hur hon tappade kontrollen. Efter en incident då hon svimmade efter att ha fått en TBE-spruta blev hon rädd och erkände för föräldrarna att hon var viktfixerad. Hon blev inlagd för första gången 2011. Det konstaterades att hennes hjärta hade tagit rejält med stryk, hon sattes på hjärtbevakning och fick sondmatas. Då började vägen mot tillfrisknande.

Ständigt kamp

Idag arbetar Sophia som undersköterska i äldrevården. Hon säger att hon lever ett ganska vanligt liv. Förutom att hon fortfarande befinner sig i konstant krig med anorexin. Efter första inläggningen blev hon inlagd igen 2013, 2016 och 2018.

– Värst var det 2016. Då mådde jag som sämst. Jag var inlagd på psykiatrin, satt i rullstol och var övervakad 24 timmar om dygnet. Det är en ständigt kamp. Jag har förlikat mig med att det kanske kommer vara såhär. Man kan lära sig handskas med det. Därför är det så viktigt att be om hjälp och försöka stoppa det i tid.

Sophia berättar att hon har förlorat vänner på vägen. Men sociala medier har varit ett stöd. Där delar Sophia med sig av kampen, om ångesten förknippad med viktuppgång och utmaningar hon möter, tvångstankar och människor som missförstår eller dömer.

– Många förstår inte att tillfrisknandet inte alltid är någon rak linje, utan kan pågå under lång tid.

"Ta hjälp innan det går för långt"

Idag känner hon sig friskare än på länge men är vaksam och medveten om onda tankar som spökar.

– Man har fortfarande små kontrollbehov som man vill bli av med. Tillfrisknandet är ju inte någon rak linje. Nu är jag mer spontan än förut, men jag känner fortfarande att jag är fast. Det är jobbigt, man har ju missat ganska mycket i livet. Jag vet inte var jag skulle var idag om jag inte blev sjuk heller. Men jag försöker leva ett så normalt liv som möjligt.

Hon vill också uppmana alla som tampas med ätstörningar att ta det på allvar.

– Ta hjälp innan det går för långt, det gjorde inte jag. Det är jobbigt. Det är typ det värsta som finns, att något tar över en och att man förlorar kontrollen över sig själv. Och jag vill uppmana folk att inte döma andra när de inte vet hela sanningen.

Publicerad:

LÄS VIDARE