Farmor, tänk om vi aldrig mer hinner ses?

Aftonbladets Helena Trus om saknad och rädsla i coronatider

Regeringen bygger en mur runt de äldre för att rädda dem från det nya coronaviruset.

Men det kan också betyda att jag aldrig mer får träffa min farmor Cyla.

– Helena, är det du? Det är ett privilegium att du ringer!

Jag får tag på henne på telefon strax innan de ska serveras eftermiddagskaffet. Hon låter pigg.

Jag försöker döva mitt dåliga samvete att jag inte kunnat hälsa på henne på flera veckor. Att det kan dröja månader till nästa gång.

Min farmor Cyla bor sedan en tid tillbaka på ett äldreboende med judisk profil. Ett hem där många är som hon, Förintelseöverlevande. Idag, precis som alla andra dagar, ska hon spela kort med sina två nyvunna väninnor på avdelningen. I hennes isolerade värld, där hon åker i sin rullstol mellan rummet och matsalen, pågår livet som vanligt.

Cyla Trus från Polen överlevde Förintelsen och kom till Sverige tillsammans med sin man Lejb 1947.

Från och med i mitten på veckan förbjuder regeringen besök på äldreboenden i Sverige. Det kommer rapporter från runt om i landet med boenden som smittats, som har dött. Och hemmet där farmor bor, som redan har varit stängt för besökare sedan flera veckor tillbaka, är tyvärr inte förskonat. Viruset har redan tystat flera Förintelsevittnen.

– Jag saknar dig farmor. 

– Det är bara att du komma hit Helena, säger hon glatt.

Kanske är det inte så dumt ändå att hon får glömma.

Förintelseöverlevande Tauba Katzenstein.

Corona en judisk konspiration

Samtidigt som viruset hittills har skördat över 46 000 offer världen över är pandemin inte immun mot antisemitiska konspirationsteorier.

Tidskriften Expo har rapporterat om Amerikanska Anti-defamation leagues kartläggning av teorier i vit makt-kanaler och högerextrema forum att covid-19 är en judisk konspiration. En av de vanligaste är att judar vill tjäna pengar på virusets spridning.

Det florerar också förhoppningar i extremistiska kanaler att viruset ska ta död på judar och människor i länder där många är icke-vita.

För några dagar sedan tog det nya coronaviruset 94-åriga Tauba Katzensteins liv. Hon var precis som farmor, en mamma, farmor, gammelfarmor. Tauba pratade inte heller öppet om sina upplevelser under kriget förrän sent i livet. I ett sommarprat i P1 berättade hon för första gången om hur hon överlevde Auschwitz. Farmor bröt till slut tystnaden om sina upplevelser i boken jag skrivit om hennes liv, ”Ett kilo socker”.

Det finns bara några hundra överlevande som fortfarande lever i Sverige. Och precis som alla andra över 80 år tillhör de den allra yttersta riskgruppen. På kort tid kan vi komma att förlora flera av dem, de sista Förintelsevittnena. Och med dem förlora en del av vår historia, erfarenheter som måste fortsätta att berättas.

Farmor: ”Jag glömmer hela tiden”

Vi måste ändå, gång på gång, slå hål på farmors trygga bubbla. Påminna henne om världen utanför murarna så att hon förstår varför ingen av oss längre kommer och hälsar på.

Vi får inte komma dit.

– Ja just det, jag glömmer det där viruset hela tiden. Jaja, men jag har det så bra här, säger hon obekymrat.

Jag försöker minnas vad vi pratade om sist vi sågs. Vad hon hade på sig. Om jag verkligen kramade om henne ordentligt innan jag gick.

Jag tror att vi tittade på foton på farfar Lejb, på mina kusiner som bor i Israel. Annars är det blankt. Som att minnet spelar mig ett spratt för att jag försöker för mycket. Det dåliga samvetet tar över med alla tänkta besök som jag skjutit fram i tron om att tiden inte är ett hinder. En slags nonchalans för verkligheten, att farmor är 92 år. Det är inte bara hennes hjärta som är svagt.

Inte ens hon, som lurat döden så många gånger, är immun.

Cyla Trus på äldreboendet.

Bara i Stockholm finns hundratals misstänkta eller konstaterade fall på vård- och omsorgsboenden. Drygt 50 har avlidit. Strategin att bygga en mur runt de äldre ifrågasätts.

Rapporter om äldrevården från länder som Tyskland, Italien och Spanien, där offer skördas i snabbare takt än här, skrämmer. De äldre dör utan avsked, utan att få hålla en anhörig i handen. Begravningar ställs in.

Även vi kan komma att ställas inför det brutala faktum att inte kunna vara hos dem under deras sista timmar, minuter i livet.

Farmor ska inte behöva dö ensam, utan oss.

”Kommer vi ens ses igen?”

Priset för botemedlet kommer att bli högt. Jag försöker vifta bort den, känslan som jag tror många av oss bär på just nu. Om tiden kommer att räcka till. Om corona eller någonting annat kommer hinna före.

Farmor vill avsluta samtalet, märker jag. Hon ska ju spela kort.

– Ta hand om dig nu farmor, och håll dig frisk.

Det är svårt att se något slut. Stormen som vi alla väntar på ska snart vara här.

– Jaja, jag klarar mig. Jag ringer dig någon dag, säger hon. 

Kommer vi ens hinna ses igen, du och jag?

Vi lägger på.