Vem kan rädda sjuåriga Diti från indiska bordellen?
Hon är sju år, älskar jordgubbsglass och borde ha hela livet framför sig.
Men Diti växer upp på en indisk bordell.
Och den framtid som väntar henne är nattsvart och fylld av ändlösa övergrepp.
Vem kan rädda henne?
Som utrikesjournalist är jag van att resa till otäcka platser. Gå runt i spåren av jordbävningar, krig och katastrofer. Möta de mest utsatta, människor som har flytt från sina hem.
Jag brukar ta skydd i den yrkesroll jag har. Betrakta verkligheten som genom en kameralins och återge den utan att låta alltför mycket bränna fast på näthinnan.
Men det finns alltid en gräns.
När jag kom in på de indiska bordellerna och såg hur barn köptes av män framför mina ögon, och själv erbjöds att köpa barn, var det något som brast. Det gick inte längre att hitta något skydd.
Det kändes som en “ground zero” för hela mänskligheten.
Jag ville bara kräkas.
När jag kom hem kunde jag inte släppa tanken på vidrigheterna jag mött. På de yngsta barnen. De som fötts på bordellerna och ännu inte hunnit säljas till sexhandeln. Flickor som Diti.
Vi träffade henne på GB Road, den indiska huvudstaden Delhis värsta bordellgata. Hon var busig, skojfrisk och älskade jordgubbsglass. Men hennes framtid var bestämd redan från den dag hon föddes. Det är en hemlighet alla känner till. De flickor som fötts på Indiens bordeller kommer aldrig därifrån.
Hundratusentals av er har läst reportaget och blivit berörda av fotografen Andreas Bardells otroliga bilder. Av mejlen jag fått vet jag att ni har känt en kokande ilska över att barn far illa. Att Indien, ett land som precis som Sverige har skrivit på Barnkonventionen, låter över en miljon minderåriga våldtas i helvetiska miljöer, dag och natt, dygnet runt.
Precis som ni vill jag protestera.
Skrika ut att någon måste rädda de här barnen. Rädda Diti.
Men vem?
Jag har vänt och vridit på frågan, i hopp om att finna ett enkelt svar. Listan på hjälporganisationer på plats är förvisso lång och de vi har radat upp i reportagets slut gör alla ett gott jobb.
Men att rädda en flicka från en bordell är aldrig enkelt. Det innebär vanligtvis ett åtagande som sträcker sig över flera år. Rehabilitering, psykologiskt stöd och – kanske viktigast – skola och utbildning så att hon en dag kan försörja sig själv.
I praktiken kan bara ett fåtal räddas.
Det är roten till problemet som måste angripas.
De korrupta poliserna och politikerna. Männen som köper. Det djupt konservativa indiska samhället, som lägger skulden på barnen och skyddar pedofilerna.
Det finns krafter som verkar i rätt riktning. Gruppvåldtäkten på en buss i Delhi 2012 skakade om jättelandet och startade en debatt som ledde till en skifte till det bättre i synen på våldtäktsoffer. Det väcker hopp om förändring.
Att det är möjligt att utrota barnprostitutionen.
Budskapet som vi utlänningar ska framföra till Indien, själva eller genom de organisationer vi engagerar oss i, hemifrån eller på våra semesterresor – och som vi ska kräva att varje svensk politiker och näringslivsdelegation på besök i landet framför – är enkelt:
Befintliga lagar som skyddar barn måste följas. Barnkonventionen gäller.
Förändringen kommer inte av sig själv.
Vem kan rädda sjuåriga Diti?
I slutänden har jag inget annat svar att ge än det här:
Du och jag.