Shimodas möter: Nyamko Sabuni

Publicerad 2022-01-01

Det är bara två procent som skulle rösta på Liberalerna idag och sjuttio procent av väljarna saknar helt förtroende för partiledaren Nyamko Sabuni.

Nu väntar en stenhård kamp fram till valet.

– Det är klart jag känner frustration.

Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni, 52, propsar på att vi ska ses i Kungsängen norr om Stockholm. Hennes föräldrar var politiska flyktingar och hon föddes under deras exil i Burundi men kom hit som tolvåring. Sedan dess är det här som Nyamko Sabuni känner sig hemma. 

– Jag har navelsträngen nära. Pappa gick bort i somras och är begraven här. Den händelsen fick mig att känna att jag verkligen har mina rötter här. Jag känner det väldigt starkt, det här är min plats på jorden.

Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni, 52.

Vi har förstått att ni stod varandra nära, det måste varit väldigt jobbigt när han gick bort?

– Ja, men det jobbiga hann jag bearbeta när han utvecklade demens. Det som var allra jobbigast var när jag behövde lämna honom på hemmet. Jag har inte upplevt något som varit mer jobbigt och sorgligt. Han fick en stroke och i samband med det utvecklade han epileptiska anfall och började bli glömsk. 

– Under hela mitt liv har jag känt att det inte finns något värre än att bli kvarlämnad. Nu lämnade jag honom. Det var fruktansvärt.

Vad tror du din ångest att bli lämnad grundar sig i?

– Jag vet inte riktigt. Men pappa satt i fängelse i omgångar eftersom han var politiskt aktiv. Helt plötsligt var han bara borta och förmodligen har det satt sig hårdare än vad jag trodde. 

Sabuni beskriver sig själv som en föreningsmänniska.

Var det tack vare dina föräldrar som ditt intresse för politik väcktes?

– Precis, det har alltid varit mycket politik och diskussioner i familjen. Men jag var faktiskt på det klara med att politik var något som jag inte ville hålla på med. Jag har alltid präglats av att jag vill göra något mot orättvisor och blev därför föreningsmänniska väldigt tidigt. Men man nådde inte fram till beslutsfattare.

– Till slut insåg jag att vad jag än tycker om politiken i sig självt är det vid de borden man måste sitta om man ska vara med och påverka. Men jag identifierar mig inte som en politiker. Jag känner mig mer som en möjliggörare.

Var det självklart att tacka ja till att bli partiledare?

– Ja, jag kände att mitt parti behövde nya tankar och nytt blod. Samhället och utmaningarna förändras och jag kan uppleva att vi hade stagnerat och levde för mycket på våra historiska framgångar.

– Vi var inte riktigt inne i det som pågår här och nu. Hur nyttjar vi den liberala kraften för att förändra dagens samhällsutmaningar? Det anser jag att vi inte riktigt lyckades med, det blev mer inåtvänt. Vad tyckte vi kändes bekvämt och bra snarare än vad tycker vi att vi behöver göra för svenska folket. Jag kände starkt att jag behövde få partiet att förstå det.

Vad anser du om splittringen som finns inom partiet? Ni har ju beslutat er för att jobba för en borglig regering som är beroende av stöd från SD. Det gillar ju inte alla. 

– Alla i partiet identifierar sig som liberaler i den borgerliga familjen. Problemet är om vi är beredda att bilda en regering som tar stöd av SD. Men hade vi ställt frågan om vi skulle bilda regering med stöd av Vänsterpartiet hade det varit lika konfliktfyllt.

– Det handlar om hur vi hanterar ytterkanterna. Men då återkommer vi till det bekväma eller det nödvändiga. Jag vill vara med och ta tag i det nödvändiga, men det är klart det behövde diskuteras och att det väckte känslor. Det vore ju konstigt annars.

Partiledarens beslut att samarbeta med SD har splittrat delar av partiet.

Vad anser du om SD?

– Sverigedemokraterna är vår motsats ideologiskt. Men jag behöver också studera konkret vilken politik som läggs i riksdagen och vad den innebär. Om vi kan lösa samhällsproblem tillsammans, låt oss göra det.

– Vi behöver också analysera varför tjugo procent väljer att rösta på SD. Jag tror inte det är nationalister och rasister, det är besvikna väljare som anser att vi inte gjort vårt jobb. Vi har ägnat oss åt att tycka illa om SD istället för att lösa samhällsproblem.

Det känns som det tjafsas mer om man får prata med SD eller inte istället för att politik genomförs?

– Exakt så. Jag har inga problem att prata med vem som helst vid ett bord och veta var min gräns går. Jag blir varken sverigedemokrat eller kommunist för att jag pratar med ytterkanter. Man måste ha styrka och förnuft och kunna diskutera och resonera och göra gemensam sak där man finner samsyn.  

Aftonbladets och Demoskops senaste väljarundersökning visar att 70 procent av väljarna helt saknar förtroende för dig. Vad tänker du om det?

– Jag har inte analyserat det speciellt mycket. Men saknar man förtroende och ser alla öppna diskussioner vi har kanske man tänker att det tyder på att jag inte är en tillräckligt god ledare. Då kanske det blir så. Men det är inte konstigt att väljare blir otrygga när man har diskussioner som blir externa. 

– Men nu har vi flera månader på oss att visa enighet utifrån de beslut som vi fattade på landsmötet. Vi har sagt till väljarna att vi är ett borgligt parti och att vi eftersträvar maktskifte och vi vet att det kan bli verklighet genom att ta stöd av SD. 

Liberalerna fick också sitt lägsta stöd någonsin i Aftonbladets och Demoskops mätning. Två procent skulle rösta på er om det var val idag. Det kan inte kännas jättekul?

– Det är klart det inte är. Men det är inte heller någonting som får mig att lägga mig ner och dö. Vi har gått igenom sådana här svåra situationer förut och flera andra partier har också gjort det.

Men det måste väl ändå vara frustrerande?

– Absolut. Både jag och medlemmarna jobbar stenhårt, men det ger inget utslag. Det är klart jag känner frustration – men också hopp om att det kommer gå bra i valet. Nu har vi lagt grunden och gjort hemläxan.

Tror du att ni kommer lyckas vända siffrorna?

– Absolut. Det är min övertygelse. Jag tror vi kommer vara ett av de partierna som kommer vara gladast på valnatten.

Lars Leijonborg, Hadar Cars och Anders Borg i publiken vid Nyamko Sabuni tal vid landsmötet i Linköping.

Händer det att du tvivlar på dig själv?

– I några få sekunder. Men jag kan absolut tvivla och det handlar ju hela tiden om partiets överlevnad. Borde jag låta någon annan göra det här jobbet? Men så här långt har jag landat i att det är jag som ska göra det här jobbet. Man skulle också kunna landa i att man kastar in handduken, då gör jag det bara för partiets skull. Det har ingenting med mig att göra. Det är bara för partiet och för Sveriges skull.

Kommer du sitta kvar om ni ryker?

– Då är jag inte säker på att våra medlemmar vill att jag sitter kvar. De bestämmer om jag sitter kvar eller inte, men på landsmötet valde de mig enhälligt. 

Är du hårdhudad?

– Jag har distans till det politiska även om jag lever med det dygnet runt. Men jag har min familj och mina vänner. Det här är ett viktigt uppdrag som upptar nästan all min tid men det är inte mitt liv.

Vad gör du när du inte jobbar?

– Jag promenerar ganska mycket. Däremot jobbar jag så mycket och hinner inte umgås med familjen så mycket som jag skulle önska. Men mina söner som är tjugo år bor mest hos sin pappa inne i stan där de är födda och uppväxta och har sina vänner. Jag flyttade till Täby och dit kommer de när jag inte är hemma för att grilla med sina vänner.

Då passar de på?

– Ja, då passar de på. Haha! Jag ser dem inte så jätteofta. 

Du har som sagt jobbat mycket. Har du tampats med dåligt samvete?

– Min exman var och är underbar som pappa. Han är ju äldre än jag och hade gjort karriär när barnen kom och bestämde sig för att ta hand om dem. Jag fick möjligheten att göra karriär medan han tog ett större ansvar. 

Nyamko Sabuni tillsammans med sin särbo Lennart Persson.

Idag är du tillsammans med Lennart Persson. Hur träffades ni?

– Vi hade setts flera gånger när jag gästade olika debattprogram och kände varandra. Men vi träffades i Almedalen 2013. Då sa vi att vi skulle äta lunch i Stockholm och på den vägen var det.

Var det problematiskt att han var samhällsjournalist?

– Jag lämnade politiken i januari 2013. Där i Almedalen krockade det inte. Men det gjorde det när jag blev partiledare och då tvingades han lämna jobbet. De sa att om din särbo är partiledare kan du inte vara kvar. Då slutade han.

Det är kärlek.

– Ja, det är det.

Ni lever som särbos, planerar ni att bli sambos eller är det lite skönt att slippa honom ibland?

– Haha! Det här sättet att leva är det som jag alltid har önskat. Att bo ihop och gifta sig och hela den här sociala konstruktionen… Nej, det passar mig inte.

– Jag tycker det är jätteskönt att vi har olika boenden, då slipper vi alltid vara med varandra. Det passar oss. Han har också sin skog i Värmland som han sköter så det blir naturligt. Vi ses när vi kan.

Sabuni nöjer sig med att kalla sig för liberal.

3 snabba frågor

Har du upplevt främlingsfientlighet under åren?

– Jag har upplevt rasism, men inte så mycket. Däremot har jag upplevt att jag alltid fått bevisa mig själv. Framgångsrika människor med invandrarbakgrund och annan kulör på huden berättar samma sak. Det är låga förväntningar och man tror inte på deras förmåga. Men jag har vänt det till att vara en drivkraft.

Du kallar dig inte för feminist?

– Nej, som liberal är man feminist, demokrat, anti-rasist. Man är allt det goda. Det är de värdena som bygger liberalism och då har jag inget behöv av att gå runt och kalla mig för alla dessa epitet.

Nyligen öppnade du upp om att legalisera medicinsk cannabis?

– Vi måste använda cannabis i ett medicinskt syfte i större utsträckning. Jag har träffat tillräckligt många människor med olika typer av neurotiska tillstånd som måste betala mycket för det själva eller smuggla in det för att få lindring. Det är inte värdigt.

Shimodas möter Nyamko Sabuni.

Följ ämnen i artikeln