Här bor flyktingarna i köpcentrumet: ”Många är i chock”
Polen har tagit emot en halv miljon på en vecka – men här finns inte en enda flyktingförläggning
Publicerad 2022-03-04
PRZEMYŚL. Ett övergivet köpcentrum mellan byggvaruhus och parkeringsplatser.
Det har blivit centrum för den enorma polska flyktingmottagningen – som helt och hållet bygger på att vanliga polacker har öppnat sina hjärtan.
– Det förvånar mig att regeringen inte har gjort mer, snabbare, säger volontären Michał Kazanowski.
Raol, 3, riktar den röda byggklossen mot sovsalen och gör kulspruteljud: “ratatata…”
Mamma Irina suckar kärleksfullt.
– Han är så trött, då blir han busig. Det har varit svårt att sova. Jag vaggar honom hela nätterna.
För Irina själv har det bara blivit några timmars orolig sömn under köpcentrumets lysrör. Familjer bor på madrasser, tältsängar och filtar i de tomma butikslokalerna som en gång i tiden fylldes med varuberg och extrapriser.
Här bommade den multinationella matkedjan Tesco igen för ett par år sedan, och hela bygget har sedan dess stått öde. Tills kriget började.
Nu har det tidigare matvaruhuset blivit ett slags asylboende, berättar Michał Kazanowski, en av alla frivilliga polacker som begett sig till Przemyśl för att hjälpa till.
– Första nätterna när vi kom hit var Tesco fortfarande nedstängd, då låg folk och sov på parkeringen utanför istället, på madrasser på marken. Där inne är inte perfekt, men vi har börjat få dit tältsängar, det är varmt, det finns toalett och de kan tvätta sig, säger han.
Överallt på den vidsträckta parkeringen pågår ett febrilt arbete: berget av insamlade kläder växer snabbt. Frivilliga har samlat in grönsakskonserver, bilbarnstolar och mjölkersättning till spädbarnen. Allt funkar som sagt inte perfekt - en hjälporganisation vädjade nyligen till folk att sluta donera uttjänta vintagepumps. Bara att sortera alla stora säckar med givmilda gåvor kräver stora insatser.
Men det ryker hemtrevligt ur varma soppkastruller. Framåt kvällen tänds eldstäder där man kan värma frusna fingrar.
Dag som natt myllrar flyktingar av och på bussar med olika destinationer. En del vill snabbt ta sig vidare till vänner och släktingar någonstans i Polen eller Europa.
Andra sitter rådvilla och väntar, dag efter dag. I köpcentret är stämningen spänd och tryckt. Men så hörs ett förlösande skratt – några barn som flytt det sönderbombade Charkiv hoppar glatt studsmatta på den hopfällbara bädden.
– Kvinnorna som kommer gråter eller skriker inte, de är helt tysta, helt tomma inuti, säger Emrik Hundal från Wien.
Han brukar annars åka runt och sälja indisk mat på europeiska musikfestivaler. Redan i lördags satte upp sitt matstånd här, med varma måltider till de nyanlända.
Michał Kazanowski har tagit ledigt från jobbet som kirurg på onkologen i Wrocław i västra Polen, där han till vardags jobbar med cancerpatienter. Idag ska han bland annat köra mediciner mot gränsen, de ska vidare till ukrainska armén.
– En del flyktingar här är fortfarande väldigt chockade och rädda, de stiger av bussen och vet inte var de är. Men det finns människor här som är beredda att ge dem uppehälle i sina egna hus, i alla fall för ett par veckor framöver, säger han.
Det är bara tack vare volontärerna som flyktingmottagningen överhuvudtaget fungerar, menar många. Polska regeringen har däremot varit senfärdig - först i morse började myndigheterna ta över en del av ansvaret för den stora flyktingförläggning som börjat växa fram i köpcentret i Przemyśl.
Till skillnad från Sverige tog Polen knappt emot några flyktingar från Syrienkriget och saknar erfarenheten.
– Det finns inget system, ingen logistik, allt måste byggas upp från grunden, säger Michał Kazanowski.
Enligt FN:s flyktingorgan kan minst fyra miljoner flyktingar från Ukraina behöva skydd den närmsta tiden. Hur och vem ska ta emot dem? Det vet ingen än.
Hittills har Europa till stora delar bara förlitat sig polackernas medmänsklighet. På människor som paret Viktoria och Miroslaw, som för femte gången sedan Putin invaderade har åkt de 60 milen hit från staden Poznan, för att hjälpa familjer i nöd.
Idag följer mamman Elvira från Ukraina och hennes två små barn med i bilen, för att få en fristad i Viktoria och Miroslaws hem.
