Hans son sköts: ”I Sverige har hundar mer värde än våra barn”

Uppdaterad 2023-03-20 | Publicerad 2023-03-19

Han förlorade sin son i en skjutning för ett och ett halvt år sedan.

Pappans sorg över mordet, och ilska över att ingen dömts, har fått honom att ringa rikspolischefen.

– Vad har mitt barn för rättigheter, om den som sköt honom fortfarande springer runt på gatan? säger Jama Omar.

Jama Omar förlorade sin son i en skjutning i augusti 2021. Ingen har dömts för mordet.

Han behåller jackan och halsduken på när han sätter sig ner i det lilla kaféet i Rinkeby centrum. Han tar upp en bläckpenna och ett vikt papper ur fickan, och lägger framför sig på bordet.

– Du skaffar barn, uppfostrar dem och när din son blir 20 år skjuter någon honom. Och allt är förlorat. Allt man investerat är borta, säger Jama Omar och tittar ut i luften.

Han anser att det rättsliga systemet inte fungerar, och menar att man skulle behöva filma ett mord från planering till genomförande för att det ska hålla i en svensk domstol.

Men också att det rättsliga skyddet inte är lika för alla i Sverige.

– Skjutningar sker över hela Sverige, men har drabbat det somaliska communityt extra hårt. Staten ansvarar för invånarnas säkerhet, men vi anser inte att våra barn ingår i det skyddet.

Jama Omars son sköts till döds, ingen har dömts för mordet. ”Vi anser inte att våra barn skyddas av staten”, säger Jama Omar.

Fick inget stöd

Efter mordet, berättar Jama Omar, att hans dotter och mamman satt i varsitt rum i 19 månader, chockade och traumatiserade.

– I sin sorg kunde de inte återhämta sig. Jag har till och med försökt söka stöd för att de skulle kunna åka utomlands lite, bryta situationen och komma bort för att återhämta sig. Men jag fick inte en enda krona i hjälp, säger Jama Omar.

Inte heller har familjen fått något erbjudande om samtalsstöd efter mordet. Han skaka på huvudet och suckar.

 ”Vi kom hit och nu har vi börjat flytta igen, efter 30 år. Vi vill inte att det ska fortsätta”, säger Jama Omar.

Ringde rikspolischefen

Han har också sökt svar på vem som bär ansvaret för säkerheten. Men han upplever att ingen vill ta ansvar, eller lyssna på honom.

– Jag ringde Anders Thornberg, för jag vill veta vem som bär ansvaret. Men han ignorerade mig.

Ett taktfast klirrande hörs och ett par poliser går tyst genom den lilla gallerian. De hälsar inte på någon, och ingen hälsar på dem.

Otryggheten människor känner leder till att de tvingas bryta upp och söka sig till tryggare platser, enligt Jama Omar.

– Till och med 20-åringar, tjejer och killar, vill flytta från landet nu. De vill inte skaffa barn här i Sverige. Det är resultatet av statens ansvarslöshet. Vi kom hit och nu har vi börjat flytta igen, efter 30 år. Vi vill inte att det ska fortsätta.

”Innerst inne hatar de dig”

Men det är inte bara skjutningar som Jama Omar menar utgör ett säkerhetshot, utan också den strukturella rasismen i Sverige.

– Allt som händer mot oss här, det händer inte överallt i hela världen. Vi har kommit hit och då känns det som att svenskar och myndigheterna tror att de äger oss. Hundar har mer värde än våra barn här, säger han.

Många poliser i Rinkeby, menar Jama Omar, visar detta tydligt.

– Det finns ingen mänsklighet hos dem. När man möter dem visar de i sitt ansikte att de inte gillar dig. Hur kan jag kommunicera med sådana människor? Som redan innerst inne hatar dig.

Bjuder in statsministern

Han tycker också att medier har sin del i problematiken.

– Om något händer, till exempel om någon blivit skjuten, skrivs det direkt att ”de skjuter varandra”. Hur vet de att de skjuter varandra utan att man utrett saken? Det är inte bara jag, det är många här som tänker på det sättet.

Istället vill han sitta ner och kommunicera med personer som ”har ett fint hjärta” och fokusera på konkreta lösningar. Och han vill träffa statsministern för ett sådant samtal, men avstår gärna de klassiska besöken från toppolitiker i förorten.

– Vi kan inte träffa honom när det går 100 poliser runt här i Rinkeby. Han säger vad han vill och försvinner härifrån.

Jama Omar lägger pappret och pennan i jackfickan igen. Han måste gå.

– Om staten ber oss säga vad vi tycker att man ska göra, om de vill höra våra åsikter, då kan vi prata med dem. Vi kan säga att vi tror att det blir bättre om man gör si och så. Men det är ingen som har frågat om våra åsikter, säger han.